59 De sistnämnda ordalagen har för den traditionella rättshistorien blivit belägget för den ovannämnda teorin, att med nämnden uppstått ett nytt ”rättsinstitut”, ett ”tvåsidigt” bevis, som skulle utgöra en övergångsform till utforskandet av den ”egentliga”, ”materiella” sanningen till skillnad från det ”formella” beviset värjemålseden. Men den anbefallda rannsakningen innebar ingenting annat än att nämndemännen skulle skaffa sig kunskap så att de kunde svära sant, vilket i lika mån gällde alla som svor en ed. Även onämnda mededsmän måste svära sant liksom vittnena i de fall de avlade ed. Mened bestraffades i samtliga fall. Att de edsavläggande männen uppnämndes av motparten eller av en myndighet, somalltid hade ett materiellt intresse i målets utgång, utgjorde i sig ingen garanti för att sanningen uppdagades. Termen nämnd Av det ovan sagda framgår att termen nämnd av den traditionella rättshistorien använts för vissa former av edgärd och att man betraktat denna nämnd somett speciellt ”rättsinstitut” enligt den historiska skolans terminologi. Man har därvid enbart stöttat sig på vissa av lagtextens egna uttryckssätt utan någon vidare analys. Detta har lett till inkonsekvenser. Man kallar således den svenska hundaresnämnden för nämnd även i de fall att den anklagade väljer hälften av de där ingående personerna, vilket är fallet med Södermannalagens nämnd i edsöresmål. Däremot kallar man inte Ostgötalagens två- och tretolftseder för nämnd, trots att dessa utses på exakt samma sätt. Den norska värjemålseden är också alltid delvis nämnd efter ett komplicerat system men termen nämnd används inte här.’^ Det är tydligt att man dels utgått från vissa moment i källans egen terminologi, dels från något slags idealtyp av nämnd. Eftersomen senare tids nämnder utses av någon myndighet och för längre perioder, tenderar man att anse detta för den ”egentliga” nämnden. Jag utgår däremot från tillsättningsförfarandet, eftersom det har en avgörande betydelse för målets utgång. När jag i fortsättningen talar omnämnd, så avses därmed edsavläggande män somhelt eller delvis är uttagna av andra personer än parten själv. Där svaranden värjer sig med egna edgärdsmän eller där käranden har bevisrätten och ställer upp med vittnen och edgärdsmän, talar jag alltså om partsed. När det gäller nämnden är det i regel nödvändigt med kompletterande upplysningar i det aktuella fallet, eftersomdet finns så många olika typer av nämnd. Med denna utgångspunkt finner vi att den äldre langobardrättens nämnd överensstämmer med exempelvis Södermannalagens ovannämnda bevisning i edsöresmål. Det skiljer omkring 700 år mellan dessa lagar. Utgår man från funktionen är nämnd alltså inte något specifikt nordiskt eller sent tillkommet bevismedel, så somden traditionella forskningen antar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=