116 har den äkta hustrun enligt Upplandslagen rätt att döda henne.Det är det enda fall då hustrun har denna rätt vid mannens otrohet. Det är således inte otroheten som sådan som hustrun har rätt att straffa utan den person som inkräktar på hennes sociala rum. Hustrun får aldrig förgripa sig på mannen, varför straffet endast kan gå ut över den kvinnliga parten. Ommannen driver bort hustrun och lägger en annan kvinna i säng med sig bötar han 40 marker för att han rånade hustrun på lås och nycklar. Också i langobardisk rätt är detta belagt med höga böter. Det väsentliga i giftermålet och hemförandet av bruden är alltså i svensk liksom i langobardisk rätt att förmyndarskapet över kvinnan och hennes gods övergår till den äkta mannen, varvid den nyblivna hustrun inträder i hans sociala position. Eftersom äktenskapet är monogamt kan ingen annan kvinna göra henne den rangen stridig. Med giftermålet får hon den i lagen angivna delen av det gemensamma boet. Lagen förutsätter alltså giftermål för att de nämnda rättsverkningarna ska inträda. Betyder det att giftermålet är nödvändigt för ett legalt äktenskap? Lagarna återger inte några sådana fall, där mannens släktingar bestrider hustruns rätt till del i boet med motiveringen, att hon inte är formellt överlämnad av giftomannen till den äkta mannen. Det är därför sannolikt att någon sådan talan inte kunde föras. I och med att kvinnan delade säng och bord med mannen var hon underställd hans förmyndarskap, och om detta inte bestritts av hennes närmaste släktingar måste det ha ansetts legalt. Förutsättning var att ett legalt fästningsavtal hade ingåtts. Det betyder att fästning och en därpå följande samlevnad, sominte var bestridd, konstituerade ett legalt äktenskap. Barn som är avlade i fästning har också rätt till arv."*' Ett påkostat bröllop gav social prestige och detta medförde alltmer ökade kostnader för de inblandade familjerna. Däromger landslagarna besked genom sina lyxförbud. Av dessa framgår att det utöver vad som överenskommits i äktenskapsavtalet var brukligt att vid själva bröllopet ge ”förningar” i formav kläder och smycken, inte bara till bruden utan även till dem som ledsagade henne. Landslagarna maximerar ”förningarna” liksomantalet av de gäster, som fick inbjudas till gästabudet. Ändå är antalet aktningsvärt: en biskop med onämnt antal medföljande kaniker, två andra kaniker, åtta riddare, fyrtio väpnare, tjugo bönder, tio kyrkoherdar. Den som bjuder fler än detta antal bötar 40 marker till kungen. Objudna gäster bötar efter social standard till kung och målsägare. Sådana förbud bör ha varit av allmänt intresse: kostnaderna måste för många ha varit ruinerande och de gick ut över ännu ogifta medlemmar av familjen. Kompensation gavs inte till demomdet var föräldrarna somstått för bröllopet. Det bör ha medverkat till att formaliteterna kring överlämnandet av bruden begränsades.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=