RB 41

122 Justiniansk rätt Den legala arvsordningen räknar med fyra arvsklasser a. Alla descendenter. Barn till den döde ärver oavsett kön efter huvudtal. Istadarätt råder, så att barnbarn inträder i avlidet barns ställe, och dessa delar sedan efter huvudtal. b. Ascendenter och helsyskon med istadarätt för helsyskons barn. Av ascendenterna ärver endast den som är närmast i släkt. Mor ärver exempelvis före farfar. Vid lika grad går hälften av arvet till fädernesidan och hälften till mödernet. Vid alla arv gäller delning efter huvudtal utomdär istadarätt gäller. c. Halvsyskon. d. Alla andra sidoarvingar efter närhet i släkt. I de noveller somreglerar arvsrätten inskärps upprepade gånger att arvet ska gå till närmaste arvinge oavsett kön och oavsett omarvingen är släkt med arvlåtaren genom en man eller genom en kvinna.^ Arv efter huvudtal innebär lika lotter. Man och kvinna är alltså fullt jämställda till arv liksom personer släkt genomman och genomkvinna. Denna arvsordning kan endast till viss del åsidosättas genom testamente. Descendenter och ascendenter har alltid rätt till en bestämd kvotdel av arvet. Ett testamente sominte uppfyller det kravet kan alltså bestridas av vederbörande. Detsamma gäller gåvor och hemgifter som inkräktade på de övrigas laglotter. Sådana måste återföras vid givarens död och ingå i det samlade arv'egodset. Justiniansk rätt tillämpar somsynes parentelprincipen men delvis utan gradskillnad. Föräldrarna tar således inte hela arvet om arvlåtaren saknar descendenter utan de delar med sina barn, dvs arvdåtarens syskon. Den äldre langohardrätten Enligt langobardisk rätt ärver i första hand söner och sonsöner. Dotter och andra nära kvinnliga släktingar ärver först omdessa saknas. Lagen skiljer mellan dem som lever i hushållsgemenskap och de utskiftade. I förra fallet har far och bror arvsrätt, ombröstarvingar saknas, i det senare fallet ärver kungen. Det är Liutprand som inför denna regel. Liutprand påstår att den är gammal fast den inte står i någon lagbok och han uppmanar också domarna och andra kungatrogna att förklara att det är gammal rätt.^ Det är sällan man i någon lagtext får så öppet besked ommyndigheternas intressen och hur hänvisningen till gammal lag utnyttjas för detta ändamål. Allmänt gäller att gränsen för arvsrätt går vid sjunde led, vilket överensstämmer med den dåvarande kanoniska beräkningen av släktskap.^ Testamentariskt förordnande får inte inkräkta på söners eller döttrars arvsrätt. Ett sådant förordnande ska ske offentligt, på tinget, enligt Edictus Rotha-

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=