RB 41

108 gemensamma kostnaderna, och till denna del av hennes förmögenhet fick mannen äganderätt. Kvinnans övriga egendom förblev i hennes ägo. Till denna hörde mannens gengåva, donatio propter nuptias, såvida hon inte införlivat den med sin dos. Kvinnan kunde dock tillåta mannen att förvalta egendomen. I ett manusäktenskap fick mannen däremot äganderätt till all hennes egendom och hon förlorade rådigheten över den. Kvinnans ställning blev filiae loco, alltså som omhon vore dotter till mannen, och hon fick också dotters arvsrätt. Den formlösa ömsesidiga överenskommelsen fortsatte emellertid att utgöra tillräcklig grund för ett legitimt äktenskap. I senare lagstiftning stadgas dock att för vissa högre socialgrupper endast förbindelser ingångna med avtal omkvinnans hemgift och mannens gengåva skulle vara giltiga äktenskap.^ Nödvändiga förutsättningar för ett giltigt äktenskap var bland annat att den manliga partnern fyllt 14 och den kvinnliga 12 år. Hinder för äktenskap var nära släktskap, inte endast biologisk utan även släktskap genom svågerlag och adoption. Äktenskapet var monogamt. Konkubinat, dvs en fri mans sammanlevnad med ofri kvinna, tilläts under den klassiska tiden även samtidigt med ett regelmässigt äktenskap, men detta förbjöds av kejsar Konstantin, som själv härstammade från ett konkubinat. Förbudet bekräftades av Justinianus. Förlovningen Förlovningen i de formbundna äktenskapsavtalen innebar ett löfte om äktenskap, som utväxlades mellan parterna själva eller mellan den blivande brudgummen och flickans far. I äldre rätt kunde ett sådant löfte brytas utan några efterräkningar. I efterklassisk tid uppkom sedvänjan med arra sponsalicia, en pant som gavs av fästmannen som bevis för det fördrag som ingåtts i och med förlovningen. Omfästmannen inte inom två år fullföljde avtalet genomatt föra hem sin fästmö, förlorade han panten. Denna akt, varigenom han i manusäktenskapet förvärvade förmyndarskapet över kvinnan, går under beteckningen deductio in domum maritii. Omfästmön å sin sida utan grund vägrade fullfölja avtalet blev hon ersättningsskyldig till det dubbla beloppet. För bägge parter gäller att grund för hävande av avtalet bland annat är kroppsliga och andliga defekter, osedligt leverne och skillnad i religion, försåvitt att dessa saker inte varit kända vid avtalets ingående. Skilsmässa I äldre rätt hade mannen fri förfoganderätt över doterad egendom men i den justinianska lagstiftningen förbjöds han att avyttra eller förpanta dos, sombestod i fast egendom. Vid skilsmässa var mannen i senare rätt tvungen att åter-

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=