49 Själva blotet tillgick så att av varje art offrades nio stycken av mankön. Kropparna hängdes i en lund invid templet. En kristen besökare har berättat för Adamatt han sett 72 kroppar - hundar, hästar, människor - hänga där”."*'. Sammanfattande kommentar Den bild somhär frammanas, är alltså bilden av ett hedniskt ättsamhälle, bestående av självständiga landskap med en egen rättsordning och egna kultförbund under ledning av ättens överhuvud men med kungen som överstepräst vid Uppsalablotet. I varje landskap finns en ur folket framgången lagman somvårdar landskapets lag. Med övergången till kristendomen inleds en process, varigenom landskapen förlorar sin självständighet och bildar en stat. Kungarna börjar stifta lagar som ska gälla för hela riket. De mest betydelsefulla av dessa är de s.k. edsöreslagarna. De olika landskapens lagar uppgår slutligen i en enhetlig lag för hela riket, Magnus Erikssons allmänna landslag, som tillkom omkring år 1350. Därmed är statsbildningsprocessen fullbordad. Utomfrån lagarna är materialet till denna bild hämtat från Tacitus’ Germania och tempelhistorien i Adamav Bremens krönika. Lindkvist-Ågrens enda reservation mot Adams berättelse framställs i den inskjutna satsen ”baserad på hörsägen”. Någon diskussion av källvärdet förekommer inte. Man får inte veta att Adamaldrig själv besökte Sverige och att han här hänvisar till anonyma berättare. Man får heller ingenting veta om den uppenbara tendensen i berättelsen som dessutom har en stark legendkaraktär. Skildringen av kulten i templet ingår nämligen i en sedelärande berättelse, där den hedniske prästen först blir blind och sedan får sin syn åter efter att ha lovat jungfru Maria, som uppenbarar sig för honom, att inviga templet till Kristus.Avsaknaden av tillförlitligt underlag och den iögonfallande tendensen gör denna skildring oduglig som källa för de faktiska förhållandena i Uppsala. Det är inte för inte som Adams krönika jämförts med Germania. Adamhar blivit Sveriges Tacitus, han ger oss den ”hednahistoria” vi eljest saknar och han omtalar stundom svenskarna i de mest berömmande ordalag. Det finns flera överensstämmelser även i innehållet mellan dessa verk, även om Adam är ännu mer fantasifull med sina skepparhistorier omfolk med hundhuvuden och jättar med öga i pannan. När Adam skrev hade det stora schismat just inträffat mellan öst- och västkyrkorna och en bitter strid mellan dem hade påbörjats. Svearnas gamla förbindelser österut under vikingatid bör ha betytt vissa kontakter också med den ortodoxa kyrkan. Dess anhängare betraktades som hedningar av den katolska kyrkan. Detta är fakta som är nödvändiga att ta hänsyn till när man bedömer utsagor från de missionerande prästerna västerifrån. För svensk historia har accepterandet av Adams tendentiösa berättelse betytt att svealandskapen betraktats som hedniska ända in i högmedeltid. Den nyaste läroboken fortsätter okritiskt i de gamla spåren.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=