22 omkungavalet. I Östgötalagen däremot uppträder lagmannen i straffprocessen som ersättare för kungen. Denne har samtidigt här nått en position somöverdomare i alla mål, vilket han inte har i de centrala svealagarna men väl i landslagen. När jag i fortsättningen talar om lokalmyndighet så avses ledarna av häradet/hundaret. Den enskilde är en jordägande, fri man. Andra befolkningsgrupper är inte aktuella här. I de svenska lagarna benämns han vanligen bonde. I Upplandslagen stadgas följande: ”Den vare bonde somorkar utgöra skeppsvist och spannmål, den som ej orkar det vare legodräng och utgöre 4 örtugar om året”." Landbor är i svensk rätt jämställda med egna brukare. Bonden är alltså en skattebetalande jordägare. Med undantag för några bestämmelser om hedersböter i Östgötalagen görs emellertid inte någon social skillnad på mansboten i svensk rätt i likhet med dansk men i motsats till norsk rätt. Av denna jämlikhet får inga slutsatser dras till någon jämlikhet i samhället. Svensk och dansk rätt erbjuder istället möjlighet att få ut en högre mansbot genomatt dessa lagar har fejdrätten kvar. Målsägaren kan därmed avstå från de i lagen angivna böterna och med maktspråk tvinga fram betydligt mer. En sådan rätt praktiserades naturligt nog främst av adeln. Vanliga bönder hade varken tid eller råd med fejder. I norsk rätt finns däremot ingen fejdrätt. Här konfiskerar kungen istället brottslingens egendom, varav målsägaren sedan får sin rätt. Mansboten till målsägaren blir därför en affär mellan honom och kungen. Inte heller finns i nordisk rätt som i viss kontinental någon skillnad efter ståndstillhörighet på de eder somär föreskrivna. Den sociala skiktningen i svensk rätt märks istället indirekt, genom att vissa böter är så höga att endast mycket förmögna personer kan ha haft råd att betala dem. Lagstiftningen har alltså haft dessa som målgrupp. De mindre brotten å andra sidan gällde huvudsakligen böndernas arbete inombysamfälligheten. Jag har därför gjort en uppdelning av brotten i handlingar på herreplanet och handlingar på byplanet. Denna indelning är alLså gjord för att möjliggöra en avgränsning av de sociala grupper, somhar gjort sig gällande vid tillkomsten av de olika lagpartierna. Jämförbara med de höga bötesmålen är urbotamålen, där brottslingens hela egendom konfiskeras. Denna lagstiftning kunde användas för att politiskt krossa oppositionella element. Det var med andra ord inga vanliga bönder som var kungens motpart vid exempelvis edsöreslagstiftningen. Att denna sedan i princip gäller också för den vanlige bonden är en annan sak. För maktstrukturanalysen räknar jag alltså med de centrala myndigheterna kung och biskop, de lokala länsman och häradshövding samt jordägarna som bärare av rättigheter och skyldigheter. I vissa fall är det istället byalaget som kollektiv som står som part mot myndigheterna eller mot den enskilde medlemmen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=