RB 41

23 Aktörernas roller Den enskilde jordägaren kan uppträda antingen som kärande eller som svarande i en rättegång. Som kärandepart ligger det i hans intresse att själv kunna initiera rättegången, alltså att enskilt åtal gäller, och att uppbära största möjliga andel av de utdömda böterna. Somsvarandepart ligger det i hans intresse att ha största möjliga chans att värja sig och att påföljden blir så lindrig sommöjligt. Saken kompliceras av att han, om han inte själv är part i en rättegång, kan vara en del av den dömande myndigheten genom att sitta i en nämnd. Därigenom kan han få del i utdömda böter. När det gäller den enskilde jordägaren har jag emellertid bortsett från denna dubbla roll. Som medlem av nämnden kan han visserligen få del i häradets böter men samtidigt är han underkastad straffansvar för sitt domslut och likaså för vägran att sitta i nämnd. Fullgörandet av denna funktion framstår mera som en plikt än somen rättighet. Den enskilde jordägarens intressen måste alltså ha koncentrerats till hans roll som part i en rättegång. Han är ”producent” av böterna. Det är genom hans brott mot de satta normerna som myndigheterna materiellt förmerar sig. På samma sätt ökar deras inkomster genom att hans andel som ”konsument” av böterna minskas till förmån för dem. Någon intressemotsättning när det gäller den enskildes skilda roller som kärande- och svarandepart anser jag inte att man behöver räkna med. Den egentliga motsättningen finns mellan den enskilde och myndigheterna. Uttrycket ”den enskilde” hänför sig till situationen vid rättegången. Socialt räknar jag med de ovannämnda två grupperna, som här schematiskt kommer att benämnas ”herrar” och ”bönder”. Myndigheternas strävan att öka sina bötesinkomster kan ske på två vägar. Dels kan de öka antalet fall då de blir bötesberättigade och därtill skärpa bötesskalorna, dels kan de försvåra för den anklagade att värja sig. Med straffskärpning följer redan i och för sig en försämrad värjningsrätt, eftersom denna enligt en allmänt tillämpad princip i västerländsk medeltidsrätt är en funktion av brottets svårighetsgrad, vilken uttrycks i straffet. Vid vissa brott skärps emellertid kraven på den anklagades värjningsmöjligheter så att misstanke jämställs med bar gärning. Jag utgår alltså från antagandet att myndigheter och enskilda har agerat i enlighet med sina intressen när det gäller process och påföljd. Målet för den enskilde somsvarande har varit att i största möjliga mån skydda liv och egendom, för den enskilde målsägaren att få största möjliga materiella utbyte i konkurrens med myndigheterna och dessa att skaffa sig så stora inkomster som möjligt. Kontrollen över processen är central för utgången av målet. Hur processrätten utformas utgör därför en central del av maktanalysen. Denna strid ommakten måste förstås i sin historiska situation, den teokratiska medeltida staten. Det förtjänar att upprepas, att när jag i fortsättningen talar

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=