RB 41

36 samhällslivet. Genom samhällets organiska växt skapas nya relationer mellan människorna, vilka måste få sitt juridiska uttryck. Det är juristernas uppgift att såsom domare vetenskapligt fortbilda rättsinstituten, vilka organiskt frambringas av folket i enlighet med dess väsende. För Eichhorn låg betydelsen av den vetenskapliga fortbildningen av rätten främst i bearbetningen av lagmaterialet. I artikeln ”Ueber das geschichtliche Studium des deutschen Rechts” framhåller han nödvändigheten av att konstruera en ”gemeines deutsches Privatrecht” som en gemensam nämnare för alla tyska partikularrätter. En sådan vore nödvändig för att man därur skulle kunna härleda de enskilda rättsreglerna i provinsrätterna och därmed avskilja vad som var grundväsentligt och nödvändigt och vad somvar blott tillfälligt. Metodiskt skulle detta ske genom att man för varje rättsinstitut deducerade fram den bakomliggande rättsliga idén. En sådan deduktion kunde endast företagas genomett historiskt studiumav rätten. Detta förutsatte i sin tur ett omfattande förarbete med källmaterialet. Som ett av hjälpmedlen nämner Eichhorn också utforskandet av besläktade rättssystemsomdet nederländska, det engelska och det nordiska. Eichhorn sätter här likhetstecken mellan tysk och germansk rätt. I de fall att dessa lagar överensstämde med varandra på viktiga punkter, måste det röra sig om rent germansk rätt från den tid, då de germanska stammarna fortfarande sammanlevde.^ Eichhorn förutsätter alltså här en germansk ”urrätt”. Man skilde således mellan lagarna i deras empiriskt givna ”yttre” gestalt och den ”inre”, som uttryckte deras väsen. Det är som synes den idealistiska föreställningen omdet ”verkliga” och ”egentliga” bakom fenomenen, sommöjliggör en sådan uppdelning. Det nya låg i att man samtidigt såg detta väsen i historisk utveckling, det får med tiden ändrade uppenbarelseformer men är i grunden detsamma. Med en antagen mening omvad somvar rättens och folkets väsen blev man också tämligen oberoende av vad källan sade, och mer oberoende ju mer man fäste sig vid väsendet och mindre vid dess uppenbarelseformer. Enligt den historiska skolans uppfattning innehåller alltså medeltidslagarna bevarad rättsverklighet. Lagarna ses somkvarlevor avfolkens liv. Därigenom blev det möjligt att jämställa råYtsutvecklingen med samhälls\xi\ec\sXingen på ett omedelbart sätt. Genom rättens historia kan vi enligt denna teori få kunskap omett äldre samhälle, till vilka inga andra källor finns att tillgå. Den teori om rättens uppkomst och förhållandet mellan inre och yttre rättshistoria som introducerades med historiska skolan är kärnan i den germanistiska metodologin. Inom allmänhistorien kom under förra seklet det källkritiska kravet på att källans hela tillkomstsituation skulle klarläggas att slå igenom. Först genom en sådan identifiering av hela källan ansågs det möjligt att använda den för historisk rekonstruktion. För rättshistoriens del kom detta krav endast att gälla den ”yttre” delen, alltså laghistorien. Ett omfattande edi-

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=