179 skar antalet vittnen och eder efter målets svårighetsgrad. Högsta sår avgörs med ”tolv män”." 100-markersmålen har ingen angiven bevisning men omden vanliga skalan följts bör också de ha avgjorts av tolv män. Inga regler finns för tillsättningen men det är tydligt att det är fråga omnågon formav nämnd. Södermannalagen kräver alltså betydligt mer av kärandens bevisning än Upplandslagen. Utom de sex vittnena måste han ställa upp med edgärder av samma storleksordning som svaranden får försvara sig med om inga vittnen finns. Södermannalagen har därmed en mycket bättre balans mellan parterna än Upplandslagen och därmed ett bättre skydd för svaranden. Anklagad som blir överbevisad av käranden betalar i bägge lagarna endast böter. Samma gäller om hans ed brister. Svealagarna tillämpar alltså vid dessa mål regeln att lägre grad av bevisning ger lägre påföljd. Upplandslagen säger explicit att den anklagade gäldar laga böter, vare sig vittnena fäller honomeller han brister åt eden. Kärandens vittnen tilläggs alltså inte någon högre grad av trovärdighet än svarandens. Målsägaren får heller inte åtala någon mer i samma mål, om svaranden frikänns. Den rätt som målsägaren har att välja hämnd istället för böter gäller endast omden anklagade vidgår dråpet.'^ Upplandslagens bevis vid misstanke överensstämmer med det kontinentala ”ubersiebnungs”förfarandet, omvi utgår från att käranden själv också gick ed på saken. Men här ersätter inte denna bevisning bar gärning, eftersom det högsta straffet inte får utmätas. Så sker däremot i stadsrätten." 2 I motsats till svearätten tillåter Östgötalagen svaranden att ställa upp med motvittnen. Kärandens vittnen bildar en speciell kombination som annars endast finns i skånerätten och som också användes vid stöld. Vid misstanke omdråp ska sålunda två män vittna att vederbörande är skyldig till dråpet, två andra att det blev kungjort för vittnen samma dag och ytterligare två att den anklagade blev lagligen stämd till tings. Den anklagade har rätt att med sex vittnen visa att han inte var på dråpsplatsen. Dessa fungerar alltså som alibivittnen. Dessutom ska vardera parten gå tre tolvmannaeder. Den som är starkast i sin bevisning vinner. Vid jämvikt avgör häradsnämnden. Omden anklagade däremot säger sig ha varit på dråpsplatsen men nekar till dråpet har han rätt att värja sig med en tretolftsed. Den lagen ska enligt Östgötalagen Birger jarl ha gett." Men tretolftseden och även tvåtolftseden är enligt en annan bestämmelse till hälften nämnd." Eftersomdenna regel inte tillskrivs Birger jarl och den befinner sig på ett annat ställe i lagen är den sannolikt senare tillkommen. Att Östgötalagens regler för dråp är sammanfogade av olika källor framgår redan av systematiken i början av dråpsbalken med dess parallellställda bestämmelser. I motsats till svearätten stadgar Östgötalagen dödsstraff för enkelt dråp, om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=