KAPITEL XII Brott på herreplanet Detta kapitel behandlar fejdbrotten, som i svensk rätt huvudsakligen omfattar svåra personskador: dråp och sår, lemlästning samt våldtäkt. Våldtäkten är i detta sammanhang inte i första hand ett sexualbrott utan ett led i fejden, ett sätt att demonstrera makt och kränka motståndaren. De kontinentala s.k.landsfrederna omfattar samma kategorier men har stöldbrottet i centrum. Stöld och plundring betraktas som fejdhandlingarnas svåraste följder. I svensk rätt behandlas våldgästning tillsammans med fejdbrotten i Alsnö stadga, men i landens lagar förekommer de i skilda avsnitt. Kontinentala källor ger en åskådlig bild av bakgrunden till landsfrederna. Denna lagstiftning sträcker sig från 1000-talet till medeltidens slut och uppvisar en stor variation till form och innehåll. Ett kärnparti gäller grova brott mot liv och egendom och riktar sig i första hand mot de ständiga adelsfejderna men också gentemot upproriska bönder. Det finns ett flertal berättande källor från senare karolingertid och framåt omborgarkrigen och de förhärjande rov- och plundringstågen med deras mordbränder, våldtäkter och dråp. Adelstrupperna underhölls inte genom sold utan genom dessa plundringar, som gick ut över vän som fiende. Inte minst klostren var utsatta, vilket inte hindrade att också strider mellan dessa utkämpades med talrika dråp och andra våldsdåd som följd. Andra grupper utgjordes av de s.k. landsskadliga personerna, ökända brottslingar och stråtrövare utan någon ansvarig senior. Oroligheterna fortsatte under hög- och senmedeltid. Därtill kom riksomfattande politiska motsättningar, manifesterade i investiturstriden och kamp om kejsarmakten. På lägre social nivå förekomoroligheter bland bönderna, tidvis somunder reformationsårhundradet stegrade till verkliga uppror. De olika ”Landfrieden” och ”Gottesfrieden” är försök att begränsa fejderna till tid, plats och sätt. Hur de utformades berodde av de politiska förhållandena. Under tider av starkare kejsarmakt utfärdades formella lagar, under andra krävdes edliga fördrag med högadel och biskopar. I regel återförsäkrades även de formella lagarna genom ed av de mäktigaste nedomtronen. Innehållet är också växlande. En del fridslagar är veritabla straffordningar, andra innehåller huvudsakligen polisiära förordningar och lyxförbud. Påföljden växlar från dödsstraff, alternativt fredlöshet samt godskonfiskation eller olika slag av kroppsbestraffningar till enbart böter som i den frisiska landsfredslagstiftningen. Fördelningen av det indragna godset, alt. böterna växlar också. Kungarna försökte emellertid i ökande utsträckning göra fredsbrottet till ett crimen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=