RB 41

28 stora problem med deras tillkomsthistoria, att de inte kan behandlas inom ramen för denna undersökning. Jag har därför begränsat huvuddelen av arbetet till ett kärnparti, bestående av Upplandslagen, Södermannalagen, Östgötalagen och den äldre landslagen. De två förstnämnda lagarna är kodifierade, jag benämner dem ibland ”de centrala svealagarna”. Magnus Erikssons landslag saknar formell kodifikation men uppfyller i övrigt villkoren. Östgötalagen visar på ett tydligt sätt maktkampen mellan kung och biskop. Redan detta förhållande indicerar att lagen måste ha varit resultatet av en uppgörelse mellan dessa myndigheter. I texten hänvisas också direkt till lagstiftning i speciella frågor, som stadgandet i Gloholmarna.'^ Det är därför skäl att anta, att också denna lag tillkommit i en lagstiftningssituation. Övriga svenska lagar bildar en yttre krets. Jag använder demi sådana fall, där de har uppgifter av betydelse för jämförelsen av den inre kretsens lagar. Där inget annat sägs avses med termen landslagen den äldre versionen. Skånska kyrkorätten har enligt egen uppgift tillkommit som ett avtal mellan biskop och bönder. Jutalagen och den norska landslagen fyller likaledes villkoren att ha tillkommit i en lagstiftningssituation. Av grannländernas lagar är det främst dessa som har använts som jämförelseeobjekt när det gäller maktanalysen. Isländsk rätt är inte alls beaktad. Uttrycket ”nordisk rätt” avser således endast de skandinaviska lagarna. Avsaknaden av original Ingen av de lagar som ingår i undersökningsmaterialet — möjligen med undantag för den yngre svenska landslagen — finns bevarad i original. De undersökta huvudhandskrifterna av provinslagarna är tillkomna tidigast under förra hälften av 1300-talet enligt Schlyters datering, som här har följts eftersom modernare paleografiska analyser saknas.'■* Det betyder en ytterligare komplikation av den uppgift jag ställt mig. Den genomgående bristen på original föranleder frågan, vilka krav som ska ställas för att en handskrift ska klassas som ett sådant. Det är möjligt, kanske också sannolikt, att det i varje fall på svenskt område inte förekom formellt auktoriserade exemplar av lagarna. En jämförelse med annan rätt kan ge perspektiv på frågan. Lex Visigothorum är egentligen samlingsnamnet på en rad västgotiska, kungagivna lagar. I ett fall vet man att ett undertecknat exemplar, förvarat i skattkammaren, tjänade som riktgivare. De avskrifter somgjordes måste vidimeras av en särskild tjänsteman och domarna ålades att förstöra alla äldre versioner av lagen. Dessa föreskrifter tyder på förekomsten av långtgående kontrollmöjligheter för de styrande i det västgotiska riket. Något liknande har knappast funnits i Sverige under den aktuella perioden. Fråga är omman ens försökt att skapa en sådan ordning.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=