KAPITEL IX Byalaget De centrala svealagarnas, Östgötalagens och landslagens byggningabalkar är i stort sett enhetligt uppbyggda. Dispositionen skiftar något men reglerna kan återföras på tre huvudavsnitt. En del behandlar skifte av tomter, åkrar, skogar och fiskevatten inom byn och mellan byar. En andra del reglerar rättigheter och skyldigheter för varje delägare i byn vad gäller gärdning samt bro- och väghållning. En tredje del består av en böteskatalog för en rad brott, dels mot föreskrifterna i de två första delarna, dels för skada på och olovligt förfogande av annan bymedlems fasta eller lösa egendomsamt vissa tillgrepp. Dansk och norsk rätt har liknande bestämmelser. En närmare undersökning skulle säkert visa paralleller för alla tre grupperna också i utomnordiska lagar. Av praktiska skäl har jag här begränsat receptionsavsnittet till den tredje gruppen, sakskadorna. Hit räknas också skador på djur. Maktanalysen har sommål att klarlägga graden av böndernas självständighet gentemot myndigheterna. Analysen gäller sakskadorna inklusive intrång, olovligt förfogande och liknande, vidare böndernas åligganden ifråga om gärdning samt bro- och väghållning. Brott mot de senare föreskrifterna liksom kategorierna i den första gruppen kallas i fortsättningen ”de mindre brotten”, alternativt ”bysakerna”. När det gäller sakskadorna var det fråga om förseelser inom bysamfälligheten, där man inte lätt kunde avgöra om en handling skett med ond avsikt eller om det var fråga om tillfälligheter eller misstag. En skog kunde användas gemensamt för t.ex. ollonbete men vara skiftad för avverkning. Misstag kunde uppstå om huggning skedde nära skiftesgränsen. Flera kunde äga ett skifte, varvid en ägare kunde ha gett lov om avverkning åt en utomstående utan de andras hörande. Man kunde tvista om äganderätten och anse sig ha rätt att avverka etc. Det fanns många skäl, vilka direkt eller indirekt framgår ur källorna, till att exempelvis olaga skogsavverkning inte utan vidare kunde klassas som stöld. Här fanns en zon där bönderna hade möjlighet att göra upp inbördes utan att myndighetsböter behövde uppstå. Maktanalysen vill alltså klarlägga hur stor denna frizon var. De böter somförekommer i detta avsnitt förefaller mycket låga jämfört med böterna för de grova brotten. Men av de ”laga böter”, som kommer att redovisas i svensk rätt nedan, framgår att 4 öre, dvs 1/2 mark, var det vanliga värdet på ett fullvuxet nötkreatur. Den normala boten på 3 marker för skador av en viss storlek kunde alltså bli ruinerande för den vanlige bonden.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=