61 nämndemännen del i de böter de utdömde. Den kontrollerades dessutom i många fall av en myndighet, somhade direkt intresse av målets utgång. Vidare betraktades den anklagade i medeltidsrätten alltid somskyldig tills dess han bevisat sin oskuld medan modern rätt utgår från motsatsen. Nu kan man invända att det många gånger inte är så helt med oberoendet för moderna domstolar. Satsen, att en anklagad är oskyldig tills dess att han blivit bevisad skyldig, lider också många nederlag i praktiken, inte minst om det är fråga om brott mot högt uppsatta personer i samhället eller när den anklagade befinner sig i motsatta lägret. Men det är skillnad på att ett systemhar praktiska brister ifråga omobjektiviteten och att det somdet medeltida har partsintresset införlivat med systemet. När den traditionella forskningen kallar den av myndigheterna tillsatta nämnden för en objektiv, undersökande instans, så ställer den sig ideologiskt på samma sida som kung och kyrka. Dåtidens människor visste vad det var frågan om, rättshistorikerna däremot gömmer maktkampen bakom en ridå av juridiska utvecklingsmekanismer och den hegelska tron på statsmaktens allgodhet. Även omutbildadet av den romerskkanoniska processen har varit av mycket stor betydelse så innebär den ändå ingenting radikalt nytt i den medeltida rättegången. Den stora händelsen utgörs istället av den långvariga samhällsförändring i Västeuropa, som slutligen leder fram till domstolar, som åtminstone i princip är fristående från den politiska makten. Denna samhällsförändring innebär också en fortgående sekularisering och därmed en annan syn på individens rätt gentemot myndigheterna. Antingen är den anklagade skyldig eller också är han oskyldig. Efter fri bevisprövning av den självständiga domstolen avgörs om tillräckliga grunder finns för fällande dom. Om inte frikänns den anklagade helt. Den medeltida bevisrätten i brottmål utgår tvärtomfrån att den uppenbarade sanningen är relativ. Man är mer eller mindre skyldig beroende på styrkan i bevisningen, och denna avpassas efter målets svårighetsgrad. Det betyder i sin tur att man avpassar straffet efter graden av säkerhet i bevisningen. Bar gärning ger högsta säkerhet och detta är vanligen nödvändigt för straff till liv och lem. Misstanke ger lägre säkerhet och på den följer normalt endast böter, om den anklagade inte kan fria sig. Och han betraktas alltid som skyldig tills dess han bevisat sin oskuld. Den kanoniska processen innebär ingen ändring i denna grundsyn. Att bevisbördan i princip läggs på käranden innebär inte att den misstänkte går fri från kravet att bevisa sin oskuld ombevisningen mot honom är otillräcklig. Bevisrättens maktstruktur. Styrande frågor I en värld som behärskas av principen att en misstänkt är skyldig tills dess han bevisat sin oskuld, vilket är karakteristiskt för Mose lag och för medeltidsrät-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=