194 varierar mellan en tredjedel och två tredjedelar av hela boten. På åtskilliga stållen betonas att dråparen inte får ta ut mer än i lagen angivna belopp. Under vissa förhållanden kunde emellertid dessa maximibelopp leda till att dråparen fick ut mer av sina släktingar än vad dråpsboten uppgick till. Detta finns uttryckligen angivet i en källa från 1500-talet, sompåpekar att många därigenom låter sig förledas till dråp av vinningslystnad. Mot slutet av medeltiden börjar släktingarnas bidragsplikt att upphöra. Men detta sker långsamt. I Kassel måste så sent som1613 utfärdas ett förbud mot att tvinga släkten att betala. I Holstein är under samma århundrade denna bidragsplikt gällande rätt. Längst har den hållit sig, där den uttryckligen är subsidiär. Släktingarna måste alltså betala, när brottslingen själv inte förmådde det eller när han flytt ur landet. Den dräptes släktingar tar emot böterna i samma ordning somdessa betalas av den dräptes släkt. Rätten för den dräptes släktingar att få del i dråpsboten håller sig emellertid längre än vad bidragsplikten gör. Den gäller samtidigt endast vid dråp.* Sammanfattningsvis kan följande sägas. Regler för släktens bidragsplikt förekommer huvudsakligen i de nordvästra områdena av kontinental rätt och de är mer detaljerade i senare lagar. I vissa lagar är betalningsansvaret subsidiärt, i andra får det uppfattas som obligatoriskt. Rent missbruk har förekommit genomatt dråparen sökt utkräva mesta möjliga bidrag och också genomatt dråpet gjorts i rent vinningssyfte. Att släktingarna ansvarade för varandras handlingar måste ha varit en följd av den nära ekonomiska samhörigheten. Även där släktansvaret inte är lagfäst kan man utgå från att det av ekonomiska skäl ändå många gånger fungerade i praktiken. Om dråparens lösa egendom konfiskerades, måste han pantsätta jorden för att betala böter och fredköp. Detta gick ut över släktingarnas bördsrätt. I många fall levde man dessutomi oskiftat bo och det låg i de anhörigas intresse att skydda egendomen mot skövling. Att det på vissa håll finns en lagfäst rätt till ättböter måste därför ges en ytterligare förklaring. De kontinentala källorna ger tydligt besked omatt brottslingens agerande mot sin egen släkt varit huvudanledningen till lagstiftningen. Att dessa föreskrifter kommit till beror alltså först och främst på interna motsättningar inom den egna släkten. Att kung och kyrka skulle ha motarbetat släktingarnas bidrag, somde själva profiterade på, finns det inga belägg för. Att släktböterna på sina håll kvarlever långt in i nyare tid tyder inte heller på något överdrivet intresse från myndigheternas sida att avskaffa dem. Om man i lag fixerar i vilken ordning släktingarna ska betala och mottaga böterna, så kommer denna lagstiftning också att verka konserverande på släktansvaret som sådant. Det som skulle skapa ordning inomden egna släkten blir till ett obligatorium. Så länge som böterna var höga till målsägare och kung
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=