186 föreligga på vägen dit. Det som stadgas i Upplandslagens kyrkobalk strider mot samma lags bestämmelse i manhelgdsbalken, somutan angivande av några inskränkande villkor stadgar att dråp i kyrka bötas med 100-markersbot och mot bestämmelsen omfullt sår i och vid kyrkan, som säger att omparterna träffades somvänner och skildes somovänner är boten för detta 40 marker.^^ Härmed uppstår en inkonsekvens i manhelgdsbalken, där man för sår men inte för dråp i kyrka infört rekvisitet föregående ovänskap. Vad betyder det materiellt sett för biskopen ombrottet i svensk lag går som bötesmål eller som edsöresmål? Här bortses då från att biskopen temporärt kunde ha kungens bötesrätt som förläning. Det låg alltid i hans intresse att ha den egna bötesrätten legaliserad. 100-markersboten delas mellan målsägaren å ena sidan och kungen, kungens länsman samt folklandsmännen å den andra med proportionerna65/75 marker. Kyrkan har ingen kvotdel i böterna här, däremot bör ha utgått en 6-markersbot till biskopen för bannlysningsmålet. 40-markersboten tredelades på vanligt sätt. Om brott på kyrkligt område klassas som bötesmål har kyrkan således en mycket liten bot jämfört med övriga bötesmottagare. Hur är då läget ombrottet klassas som edsöresmål? Biskopen har fortfarande inte någon kvotdel av brottslingens egendom. Men här kommer den regeln in somsäger, att hus- eller jordägaren har rätten att be om fred. Tar mannen sin tillflykt till kyrka eller kloster eller till gård på kyrkojord och där blir dräpt eller sårad måste biskopen således ha haft rätten att be omfred. Lagen gör undantag endast om landbon själv eller någon av hans husfolk blir sårad, varvid landbon har rätt till förbön. Av detta framgår att kyrkan hade ett mycket stort intresse av att få brott på kyrkligt område klassat som edsöre utan varje villkor. Dessutom har kyrkan enligt bestämmelsen i kyrkobalken fått rätt att jämte kungen utse nämnden vid brott mot kyrkofriden och till och med för brott på vägen till kyrkan. Att få denna rätt lagfäst måste ha varit en stor seger för biskopen, både materiellt och prestigemässigt genom att hans höghetsrätt markerades. Det är i Upplandslagen, somkyrkan skaffat sig dessa förmåner. Svaret på frågan när det gäller brott på kyrkligt område är alltså att här har förelegat en intressekonflikt, dels mellan kungen och kyrkan, dels mellan kyrkan och den enskilde målsägaren. Liksom i dansk rätt har begreppet hemfrid utsträckts att gälla även kyrkan. Men biskoparna har krävt att grova brott i kyrkan och dess närhet alltid ska vara urbotamål. De svenska stormännen har å sin sida liksom de danska krävt att rekvisitet föregående fiendskap ska gälla även i kyrkan. Den sistnämnda konflikten är inte löst i Upplandslagen. Lagen har i sina kyrko- och manhelgdsbalkar oförenliga bestämmelser om kyrkofriden. Det visar att de tillkommit vid olika tidpunkter. Samtidigt bör bägge bestämmelser-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=