51 svealagarna, nämligen att dra upp rågången mellan biskopens och kungens makt. Mina resultat innebär en radikal omdatering av Ostgötalagen till mitten av 1300-talet eller senare, vilket i sin tur innebär att den är den yngsta av de här undersökta svenska lagarna. Hittills har den ansetts som en av Sveriges äldsta lagar, i sin nuvarande formdock tillkommen omkring år 1290. De centrala svealagarnas tillkomst är alltså främst ett uttryck för en kraftmätning mellan stormän och kung, Ostgötalagens för konkurrensen mellan kung och kyrka. I götarätten dominerar biskopen på ett helt annat sätt än i svearätten. Det är sannolikt att denna skillnad grundar sig på gamla skillnader i social organisation. I svealandskapen har ledungsorganisationen med dess styremän i spetsen varit dominerande på ett helt annat sätt än i Östergötland. När skatteledung införs för de år då ledung inte utgick har detta också berört styremännens höghetsrätter. Här har med andra ord sannolikt funnits en annan typ av konkurrens mellan stormän och kung än i götalandskapen. Striden mellan kung och kyrka har kulminerat vid tiden för tillkomsten av Magnus Erikssons landslag. Oenigheten resulterade i att ingen kyrkobalk ingick i den nya lagen. Götarättens biskopar hade de största privilegierna och det största motståndet måste ha kommit därifrån. Det är den viktigaste anledningen till att Östgötalagen nyredigeras vid denna tidpunkt. Förändringen har alltså gått i motsatt riktning mot den påstådda. Upplandslagen är inte en station på vägen till ett enande av landskapen. Splittringen har ökat, inte minskat. Samtidigt växer det framen ny ämbetsmannakår på riksplanet, somförvaltar den kungliga makten. Ättlingarna till de stormän, som med edsöreslagarna bromsade kungamakten, utgör nu själva en del av denna maktapparat. Den kommer att utgöra den egentliga enande faktorn tvärs över landskapslagarnas gränser.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=