RB 41

50 Min motbild Medeltidslagarna kan inte användas som källa till samhällsförhållanden i Norden före den tidpunkt då den katolska kyrkan var fast etablerad här. För Sveriges del sträcker sig dessa källors räckvidd knappast bortom 1100-talet. Den hedniska förhistorien i läroböckerna är en myt. Den med kyrkan äldsta recipierade rätten betyder en stor likformighet över enskilda provinser. Det finns ett äldre kärnparti i lagarna som omfattar dråp och sår, stöld, hor och andra sedlighetssaker samt mindre brott inombyn, allt med tillhörande bötes- och processregler, och detta parti återfinns med små variationer i de olika landens lagar. Hit hör också en hel del regler, somrör den lokala kyrkans förhållande till bondesamhället. I dessa partier råder alltså en grundläggande överensstämmelse mellan skilda lagar. Denna överensstämmelse visar tillbaka på en central myndighet, som med stor sannolikhet är ärkebiskopen i Lund. Denne var under äldre medeltid Sveriges primas. Landskapslagarna är alltså inte resultatet av en lång tradition av självständig rättsutveckling, som så småningom leder till en större enhet. Tvärtom. Stiften var från början föremål för en tämligen enhetlig lagstiftning. Det somskilde var biskoparnas maktställning, som berodde av vad de kunde uppnå i förhandlingar och strider med menigheten och med kungen. Under denna äldre fas fanns inte ”landets rätt”, så som den är dokumenterad med Upplandslagens tillkomst år 1296. Upplandslagen stadgar att kungen ska väljas och att han måste godkännas på landstingen. Han får inte komma in i landskapet utan att ha fått lejd av landskåpets ledande män. De centrala svealagarnas tillkomst i deras nuvarande fattning utgör en parallell till de tyska Landrechte, sominnebar att den territoriella självständigheten hävdades gentemot centralmakten. Ett viktigt led i denna frigörelse utgör edsöreslagarna, som alltså har en rakt motsatt funktion mot vad som tidigare påståtts. Birger jarl har haft större kontroll över de enskilda provinserna än vad hans söner och sonsöner fick. Upplandslagens tillkomst med dess valstadga, som ger makten över kungavalet till landskapens överklass och kräver gisslan för kungens ankomst till landskapstingen, utgör den kraftigaste markeringen i dessa försök att styra utvecklingen i den önskade riktningen. Dessa former för kungavalet var nya med Upplandslagens tillkomst. Att kungen sedan urminnes tid valts vid Mora äng är en senare tillkommen propagandamyt. Denna territoriella avspaltning har för de centrala svealagarnas del skett omkring år 1300. Däremot finns det inte något tecken på att samma sak skett i götalagarna vid samma tidpunkt. Analysen visar istället att detta skett senare, för Östgötalagens del vid tidpunkten för tillkomsten av Magnus Erikssons landslag eller senare. Då var också det politiska läget annorlunda och syftet med nyredigeringen av Ostgötalagen har också varit ett annat än för de centrala

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=