37 tionsarbete vidtog också. Medan således inom allmänhistorien empirin slår igenom i det ovannämnda källkritiska kravet lyckades rättshistorien rädda kvar den ”inre” rättshistorien på det metafysiska planet. Konkret betydde detta att man kunde härleda de olika ”rättsinstituten”, t.ex arvsrätten eller gudsdomarna hur långt tillbaka i tiden somhelst, oberoende av källans ”yttre” datering. Sent tillkomna lagar somde svenska kunde således förklaras stå på ett ”ursprungligt stadium”, därför att de överensstämde med det påstådda väsendet. Den vanliga metoden inomrättshistorisk forskning blev också ”rättsinstituts”metoden, dvs att man arbetade i längdsnitt med vissa partier i lagarna och sökte förklaringen till reglernas utformning i deras ”ursprung”. Med en modern termkan man tala om en rättens dendrokronologi. Men till skillnad från den naturvetenskapliga metoden har rättshistorikerna inget objektivt tidsinstrument till sitt förfogande. De data som de framtolkar ur lagarna är inte ägnade att korrigera de bakomliggande teorierna. Den utveckling rättshistorikerna ser i lagmaterialet bygger på ett cirkelresonemang. Den nordiska rättshistorien följde den tyska tätt i spåren. Carl Johan Schlyter, som samlade och utgav de svenska laghandskrifterna i tryck, uttryckte sin åsikt i dateringsfrågan på följande sätt: ”En från folkets gemensamma till lagmännens enskilda vård och utbildning, från poesi till prosa, från minne och tal till skrift öfvergången tradition - det är i korrthet historien omvåra landskapslagars uppkomst. Frågan från hvad tid dess sålunda uppkomna lagar härleda sig är således i sig själf orimlig”.* Sammanfattning och kommentar ”Nedtecknandet” ses alltså enbart som ett resultat av utvecklingen. När lagarnas komplexitet blivit tillräckligt stor måste de fästas på skrift. Detta framställs som ett fullständigt okontroversiellt förfarande liksom hela den förutsatta muntliga traditionen. Det är påfallande med vilka olika ögon man betraktade de medeltida lagarna och samtidens. Många av de mest framträdande rättshistorikerna - det gäller exempelvis både Savigny, Eichhorn och Schlyter - var periodvis också medlemmar av sina länders lagkommissioner och måste ha varit väl förtrogna med de stridigheter och olika intressen, som gjorde sig gällande vid utformandet av de nya lagförslagen. Men medeltidsrätten romantiserades till att vara ett utflöde ur folksjälen, en organiskt framvuxen produkt, höjd över alla intressekonflikter. Och detta perspektiv var också nödvändigt för att den äldre rätten skulle fylla sin funktion somlegitimitetens grundfäste i den rättspolitiska debatten. Den når samma dignitet som Mose lag, vilken enligt bibelns berättelse var Guds lag, sompå Herrens befallning nedtecknades av Moses. Parallelliteten i tillkomstsättet är avslöjande. Sammanfattningsvis kan den traditionella rättshistoriens ståndpunkt angåen-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=