86 inkomster.'^ Jag sammanställer detta med vad som av tidigare forskning uppdagats om biskop Styrbjörns i Strängnäs ekonomiska situation omkring år 1325. Biskopen kunde inte utbetala till den påvliga skattkammarens ombud vad han var skyldig av den s.k. sexårsgärden. Han överenskom då med fyra namngivna riddare att dessa skulle betala skulden mot att han under tre års tid till demöverlät sina inkomster av Strängnäs stift med vissa undantag. Ett notariatintyg visar att de nämnda herrarna i början av år 1326 betalade hela skulden till påvens ombud.*"* Den slutsats jag drar av detta är att omdessa stormän fick rätt att uppbära biskopens inkomster måste det ha legat i deras intresse att dessa ökade, inte minskade, särskilt omökningen var följden av en ren omfördelning från präst och kyrka till biskopen. Mötet har alltså kommit till stånd i avsikt att reglera vissa av biskopens inkomster, eftersom dessa skulle pantsättas. Denna pantsättning gällde endast tre år, vilket kan ha haft betydelse för i vilken utsträckning ändringarna verkligen infördes i lagtexten. Min tolkning förklarar det som tidigare forskning inte förklarat, nämligen varför bestämmelserna tagits upp så ofullständigt av de bägge laghandskrifterna och i några fall inte av någon av dem. Det sistnämnda gäller exempelvis bestämmelsen att hospitalet skulle ha en spann säd av varje hamna. Ompantsättningen endast gällde tre år fanns det ingen anledning att för framtiden belasta hamnorna med denna avgift. Anteckningen gäller inte verkligt kontroversiella frågor som själagåva och testamente eller biskopens domsrätt. Man kan inte somtidigare forskning utan vidare anta, att dessa ämnen också diskuterades, när det inte finns minsta tecken somtyder på det. Enligt min mening talar lagkommissionens sammansättning direkt emot ett sådant antagande. Det är anmärkningsvärt att kyrkan inte hade någon representant där. Enligt stadfästelsen fick lagmannen Lars Ulvsson av kungen i uppdrag att jämte tolv av de kunnigaste männen i Södermanland revidera lagen. Dessa tolv, som räknas upp med namn, är riddare, tillhör rådet och är samtliga jordägare i Södermanland. Tre av dem är de förutnämnda långivarna. Den största jordägaren, kyrkan, är helt åsidosatt. Hade man velat ha en överenskommelse med kyrkan om kyrkobalken i dess helhet, så hade också kyrkan varit representerad i kommissionen. Någon anledning att diskutera de mest kontroversiella frågorna vid sammankomster vid sidan av det ordinarie arbetet kan inte ha funnits. Att biskopen lät sig åsidosättas förklaras av hans ekonomiska nödsituation. Den aktuella anteckningen kan således inte användas i daterande syfte. Visserligen kunde man hävda att om hsA tagit upp någon eller några av ändringarna så borde man därav kunna sluta att handskriften är yngre än 1325. Men osäkerheten i den traderade uppgiften förbjuder enligt min mening några bestämda slutsatser.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=