74 lärda bearbetning fortsatte under 1200-talet men 1300-talets jurister var emot langobardisk rätt, somde ansåg underlägsen den romerska, bland annat när det gällde kvinnans rättsliga ställning.*^ Juristernas roll för rättsbildningen Av källredogörelsen torde ha framgått något av den betydelse som juristerna har haft för lagars tillkomst och utformning. Särskilt väl dokumenterat är detta förhållande när det gäller den romerska rättens senare historia. I äldsta tid dominerade prästkollegiet, som hade monopol på uttolkningen av de tolv tavlornas lag. Detta för den romerska uppfattningen grundläggande lagverket ansågs vara en nedteckning av den då gällande rätten, verkställd av en lagkommission. Från 200-talet f.Kr. stiftades lagar av folkförsamlingarna under ledning av folktribunen. Civilrätten fortbildades sedan till stor del genom rättspraxis vid domstolarna och bakom de beslut somfattades där stod tidens främsta jurister. Denna ordning gällde under republiken och de första århundradena av kejsartiden. Under den sistnämnda perioden fick juristernas verksamhet en mer officiell prägel. De mest ansedda av dem utrustades med exklusiv befogenhet att avgöra vad som var lag och rätt och därmed låg det nära till hands att de också ansågs ha rätt att stifta lag. De var företrädda i maktens centrumsommedlemmar av det kejserliga rådet. Eftersom de ofta beklädde höga ämbeten i förvaltningen av det romerska imperiet fick deras verksamhet betydelse långt utanför Italiens gränser. I anslutning till den praktiska verksamheten utbildade de en rik rättslitteratur. Under senare kejsartid förlorade juristerna sin relativt självständiga ställning och blev verktyg för en alltmer omfattande kejserlig lagstiftning.‘ Med högmedeltidens juristskolor och universitet blir lagstudiet en väg till höga poster i den statliga och kyrkliga förvaltningen. Hit hör också studiet av den lombardiska rätten och den litteratur som skapades i anslutning till den.'^ Det i detta sammanhang särskilt intressanta är att lombardisk rätt blir gällande rätt i Italien långt in i nya tiden utan någon officiell bekräftelse. Lagen är således tillkommen genom vad sentida forskare skulle kalla ”privatarbeten” av jurister för olika ändamål som att åstadkomma läromedel vid undervisningen. Detta och vad vi känner från den romerska rättens historia bekräftar vad som ovan i metodkapitlet sagts om den anakronistiska indelningen av de svenska lagarna i ”rättsböcker” och ”lagböcker”. Det visar också meningslösheten i den gamla diskussionen om Anders Sunesens s.k. parafras av Skånelagen varit enbart en lärobok eller en ”verklig lag”. Med tidens syn och sätt att arbeta kan man utgå från att den tjänat bägge ändamålen. Kodifikation var således inte det enda sättet att skapa gällande rätt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=