172 Östgötalagen Också Östgötalagen saknar bestämmelser om kungens skatter. Det finns inte heller några andra bestämmelser somvisar hur försummelse att utgöra prestationer till myndigheterna beivrades. Det enda som regleras är hur böterna ska uttagas. Här stadgar Östgötalagen ensam av svenska lagar att det är konungsräfsten somutsöker böter: ”Nu må man inte ta ut böter vid andra mål än dem som fällas i konungsräfst. Tar man ut vid andra mål, böte som säges om rånsmål. n 49 Östgötalagen har bestämmelsen att hustruns gods ska undantagas men i övrigt ingenting av Upplandslagens skydd för svarandens egendom eller målsägarens rätt. Nämndemännen får här böta 3 marker omde vägrar medverkan. Att utmätningsmännen alltid riskerade liv och lem demonstreras här genomde utförliga reglerna angående böterna för kroppsskada. Östgötalagen har en mycket speciell fördelning av dessa böter samt av de tredskoböter, som tas ut vid detta tillfälle. I Östergötland delas de i tre delar: en lott tar kungen och hans åklagare och en lott biskopen och hans åklagare. Den tredje lotten delas ytterligare i tre delar: en till målsägaren, en till lagmannen och en till häradshövdingen. I Småland delas böterna i tre lotter: en till målsägaren, en till kungen och en till häradet. Att kungens och biskopens åklagare tar huvudparten av böterna är unikt för svensk rätt. Det är ytterligare ett belägg för hur kung och biskop delar makten över rättegångsväsendet i Linköpingsstiftet. Häradet har endast en niondel av boten. Någon särskild ersättning till utmätningsmännen nämns inte och det finns inga regler motsvarande Upplandslagens som ger dem kontrollen över förrättningen. All utsökning som inte sker genomkonungsräfsten bestraffas alltså sområn. Det betyder att även minsta bot eller gäld måste utsökas på detta sätt och därmed garanteras de nämnda myndigheterna böter. Östgötalagen har därmed ett betydligt mer myndighetsbetonat förfarande än landslagen. I landslagen utsöker konungsnämnden endast för brotten i konungabalken. Andra brott är däremot målsägarbrott och det är målsägaren som tillsäger häradshövdingen omutmätning, varpå denne utser 12 män från tinget att verkställa detta. Enligt Östgötalagen kan en målsägare aldrig få utmätning till stånd på detta sätt och han kan inte heller näma. Som framgått av redogörelsen för tredskoprocessen ovan har han två möjligheter. Den ena är att föra målet till Ljonga ting och i slutändan få ett boskifte till stånd. Vem som verkställer detta utsägs inte, men det kan inte gärna ha skett annat än genommyndigheternas försorg. Den andra möjligheten är att föra målet till konungsräfsten. Därmed avhänder han sig rätten att själv föra sin sak och även att vara aktiv vid exekutionen. Bägge vägarna leder alltså till fullständig myndighetskontroll. Även för svealagarnas del måste man förutsätta ett massivt myndighetsingri-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=