55 set för att eden ursprungligen var hednisk. Argumenten framgår av redogörelsen nedan. Ed och vittnen Den kanoniska rätten och värjemålseden Under 1200-talet började kyrkan utbilda den inkvisitoriska processen, ett nödvändigt medel för bekämpande av kätterska åsikter och annan brottslighet som riktade sig mot kyrkans lära och egendom. Man ville inte längre tillåta att en misstänkt fick rena sig med ed av edshjälpare. Kanonisterna bekämpade därför eden, dels med teoretiska argument, dels genomhänvisning till att den var förbjuden i bibeln.^ Bibeln har emellertid motsägande uppgifter om ord: Dico vobis nolite iurare omnino, alltså ett totalförbud att gå ed. Samtidigt fanns eden föreskriven i Gamla Testamentet och i Pauli epistlar. Denna motsägande tradition hade hos Augustinus blivit sammanfattad på följande sätt: Non est appetendum et frequentandum tanquam utile et bonum, nec omnino vitandum tanquam malum. Alltså: den ska inte användas ofta, som om den vore något nyttigt och gott, men heller inte alltid undvikas, som omden vore något ont. Detta citat återkommer hos Gratian och alla högmedeltidens teologer och jurister. Den kanoniska rätten auktoriserar också eden in dubiis et necessariis, dvs när det inte finns andra bevis. Kyrkan hade alltså av motsägande bibelställen skapat ett redskap som den kunde använda efter läglighet. Det var inte orätt att i vissa fall använda reningsed och den användes också i fortsättningen i den kanoniska processen omän i begränsad utsträckning. Kanonisterna betraktade emellertid reningseden som irrationell av andra skäl. Med denna intygades nämligen den anklagades oskuld, och därmed förnekade man att det påstådda hade hänt. En sådan negativ bevisning var inte möjlig enligt kanonisterna, som här fann stöd i Corpus iuris romanum: cum negantis factumper rerum naturam nulla sit probatio. Denna tankegång upptogs av bland andra Innocentius III och Honorius III. Omnegativa bevis fällde de det många gånger citerade yttrandet haecpestis contraria omni iuri.^ eden. Åena sidan står Kristi Vittnesbeviset sompolitiskt maktmedel I den romerska rätten gällde principen actori incumbit probatio, bevisbördan ligger på käranden. I medeltidsrätten däremot låg bevisbördan på den anklagade. Kanonisterna ville ändra på det sistnämnda förhållandet och införa den romerska rättens princip i rättegången.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=