152 med olika former av nämnd. I Östgötalagen gäller samma sak för större värden och svårare fall. Endast tolvmannaeden är onämnd. Liknande regler finns i landslagen somhar nämnd vid misstankemål omfulltjuvnad men låter den anklagade värja sig med egna edgärdsmän vid mindre värden. Svealagarna står i en klass för sig genom att deras värjemålseder oftast är onämnda. Ominte bar gärning föreligger får alltså den misstänkte värja sig med edshjälpare, som han själv valt. Med den maktskala som gäller för bevisningen har alltså svealagarna det bästa skyddet för de enskilde. Påföljden i mosaisk, romersk och kontinental rätt I Pentateukens bestämmelser om stöld av kreatur görs skillnad på om det stulna djuret slaktats eller sålts och omdet påträffas levande i tjuvens våld. Det förstnämnda fallet bestraffas med att det stulna återkrävs fyr- eller femfaldigt, det sistnämnda endast dubbelt. Kan tjuven inte betala ska han säljas till gäldande av vad han stulit. Om en nattlig tjuv dödas vid inbrottet, vilar ingen blodskuld över dråparen.'^ I romersk rätt utgår fyrdubbel ersättning vid bar gärning och dubbel vid icke bar gärning. Vid sådanconceptum, som inte jämställs med bar gärning gäller tredubbel ersättning. Straffet utmäts således i proportion till bevisningen. Nattlig tjuv och tjuv som försvarade sig med vapen fick dödas. Vittnen måste dock tillkallas. Parterna kunde också överenskomma om en lösensumma i det fall att tjuven var en fri man. Leges skiljer mellan grov och mindre grov stöld med hänsyn till det stulnas värde. Vanligt är att grov stöld vid bar gärning bestraffas med hängning medan misstanke ger böter. Upprepad mindre stöld kan också ge dödsstraff. I vissa fall kan tjuven lösa sitt liv hos myndigheterna. Dessa har i regel böter också vid liten stöld. Alternativt förekommer stympnings- eller frihetsstraff. Målsägaren får ersättning, vanligen flerdubbelt, för det stulna. I många lagar finns taxor för vissa objekt somkreatur. Liknande bestämmelser gäller i yngre kontinental rätt. Möjligheterna för tjuven att lösa sitt liv med pengar minskar dock från och med 1300-talet. För den mindre stölden ökar stympningsstraffet, som emellertid i regel är avlösbart i böter. Målsägaren får ibland det stulna flerdubbelt åter, ibland enbart ersättning. Vanligen får han dock inte hela godset, utan domaren har en andel därav. I Sachsen exempelvis utgör domarens andel en tredjedel, i Bayern en tiondel av tjuvgodsets värde. I andra lagar betalas böter till myndigheterna utöver ersättningen till målsägaren. Det förekommer flera fall av graderad mindre stöld än tidigare.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=