21 handböcker och kommer inte att annat än undantagsvis beröras här. Det väsentliga är att konstatera att det inte finns någon principiell motsättning mellan ”världslig” och ”andlig” rätt. Kyrkan var från första början medskapande i den världsliga lagstiftningen jämte kungen. Bägge systemen ryms inomsamma teokratiska stat och har ytterst samma grund, nämligen bibeln. Maktstrukturen Definition Med maktstrukturen i en lag menar jag det förhållande sområder angående rättigheter och skyldigheter mellan den enskilde, alternativt byalaget, och myndigheterna samt mellan de senare inbördes. De uppgifter somde svenska medeltidslagarna tillhandahåller i det avseendet gäller huvudsakligen bötesrätten, domsmakten och rättigheterna vid processen. Skatterna är reglerade i svealagarna men inte i Ostgötalagen och landslagen och därmed saknas möjligheten att jämföra skattetrycket mellan äldre och yngre lagar. Däremot har jag jämfört andra prestationer, somgärdes-och broskyldigheten. En särskild plats intar de statsrättsliga partierna, som behandlar val av konung och dennes rättigheter och skyldigheter. Dessa bestämmelser finns i Upplands- och Södermannalagarna samt i landslagen. Aktörerna Lagarna måste analyseras utifrån de personer eller grupper av personer somdär uppträder som subjekt för rättigheterna, oavsett vad vi ur andra källor vet om bortförlänade bötesrättigheter och om maktgrupper kring personerna ifråga. Här talas alltså endast om ”kungen” och ”kyrkan”, alternativt ”biskopen”, som centrala myndigheter. För att dra slutsatser omvilka personer somdöljer sig bakom dessa begrepp måste vi gå utanför lagmaterialet. På lokalplanet finns fler myndighetspersoner med delvis olika funktioner i skilda lagar. Svealagarna har länsmannen och domarna och Ostgötalagen häradshövdingen. Den lokala enheten är häradet/hundaret. Källorna ger inte tillräckliga uppgifter för att förhållandet mellan dessa myndigheter och lagmannen klart ska kunna anges. Lagmannens ställning framstår dessutom som helt olika i svearätten och Ostgötalagen. I de centrala svealagarna utgör lagmannens domen överklagningsinstans vid alla tvister angående lagligheten i en förd process. I processen i övrigt förekommer han inte och han har heller ingen angiven del av böterna. Hans maktposition framträder främst i bestämmelserna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=