191 formningen visar att edsöreslagarna begränsat hans makt ifråga om urbotamålen. Det har skett genom det inskränkande rekvisitet föregående fiendskap samt bestämmelsen att urbotagodset ska tredelas, vilket jämte de enskilda parternas relativt starka ställning i processen gör stormännens makt till den största och den svenske kungens ställning till den svagaste i Norden på detta område. I svealagarnas edsöresrätt uppträder målsägaren som kärandepart. Edsöresprocessen är integrerad med landets rätt, vilket betyder att det bara finns en process. I götalagarna är kungen kärandepart, målsägaren är bortkopplad. Edsöresprocessen sker genom konungsräfst, som står över landets rätt. Målsägarprocessen får föras i efterhand. Samma ordning råder i landslagen. Östgötalagen skiljer sig från svearätten på flera centrala punkter. Utomden myndighetsdominerade processen har edsörets omfång växt kraftigt. Kyrkooch tingsfriderna är inte underkastade rekvisitet föregående fiendskap. Edsöreslagarna har mist sin ursprungliga särställning och behandlas nu processrättsligt som flera andra grova brott kallade ”högmål”, kontinentens causae maiores. I alla moment som skiljer Östgötalagen från svealagarna står den mycket nära landslagen. Detta måste bli avgörande för dateringen. Sammanfattning Liksom i kontinental rätt har kungarna i de skandinaviska länderna sökt göra urbotamålen till ett majestätsbrott med suverän rätt för kungen över brottslingens liv och egendom. Den norske kungen har lyckats med detta i en utsträckning som saknar motstycke i grannländerna. I dessa har stormännen liksomkurfurstarna i Tyskland satt bestämda gränser för det kungliga godtycket. Det har skett genom en begränsning av antalet urbotamål och genomatt endast brottslingens lösöre konfiskeras. I svensk rätt får kungen dessutom dela detta med målsägare och härad. Kungens makt begränsas ytterligare genom att rekvisitet överlagd gärning krävs för urbotamålen i dansk och svensk rätt. I alla dessa avseenden gynnas den enskilde både sommålsägare som somanklagad. Undantag från det sagda utgör det egentliga majestätsbrottet uppror mot kungen och landsförräderi. För svensk rätt är belagt en försämring i den anklagades försvar vid dessa brott. Här finns en verklig motsvarighet till det kontinentala ”ubersiebnungs”förfarandet genom att kärandens vittnesmål jämställs med bar gärning och leder till dödsstraff. Här är käranden kungen själv. Jutalagen har få urbotamål men här tillkommer att processen kontrolleras av biskopen och en liten lokal överklass. Det är alltså främst dessa somgynnas. Svealagarna visar den största rätten för den enskilde av de undersökta lagarna. Det är resultatet av en kombination av få urbotamål och många höga bötesmål med större rätt för målsägaren än för myndigheterna samt en process där de enskilda i stor utsträckning kontrollerar förfarandet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=