SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK TIONDE BANDET r 1A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN
I
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK TIONDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
!4 I*'. i I
HUMANITET OCH RATIONALISM Studirr i upplijsniiigstidens slniffliKjsrcforiner —särskilt nicd häiisiin Ull (iiisUin Ill:s rcforinhigsliflning AV ERIK AXXERS STOCKHOl.M A.-B. NORDISKA BOKHANDKLN 1 niSTKIBUTlDN
LUND 1965 CARL BLOMS BOKTRYCKERI A.-B.
INNEHÅLL Förord 1 Inledniiif’ 7 Aodclniny I rj)plysningti(lens strafflaj'srefornier — den allniäncuropeiska prolilematikoii Kapitel 1. Den liistoriska bakgrunden till iipplysninfjsrörelsens relornikrav 13 S 1. Straffriittens brntalisering under högmedeltiden S 2. Orsakerna till att den höginedeltida straffriitten kom att prägla straffrättsskipningen fram till n[)plysningstiden Kapitel 2. Upplysningsrörelsens straffrättsideologi reformkrav Kapitel 3. l'|)plysningstidens strafflagsreformer på den eiirojieiska kontinenten oc h i Fngland S 1. Kyssland i; 2. Preussen § 3. England S 4. (islerrike § 5. Toscana Kapitel 4. 1'pplysningstidens straffrättsliga reformåskådning och reformen sammanfattning 13 13 23 motiveringar och 39 72 72 73 79 83 8') lagstiftning 89 Avdclniny II Gustav 111 :s strafflagsreformer Kapitel 1. I tgångsläget för reformerna 8 1. Hättsideologiska och r;itts])olitiska huvndlinjer i den svenska straffriittsski])ningens utveckling fram till 1734 års lag 8 2. Straffriitten i 1734 års lag samt utvecklingen i senare lagstiftning under perioden 1736—1771 § 3. Doktrinen under perioden 1736—1771 t? 4. Ftvecklingen i praxis under perioden 1736—1778 betriiffande avskriicknings- och vedergiillningsprincipernas tillämpning . . . 143 98 98 98 125 131
4 Kapitel 2. Den kontinentala reformrörelsens inflytande på svensk opinion 167 8 1. På vilka vägar nådde reformidéerna Sverige? S 2. 1'pplysningsidéernas avspegling i svensk straffrättsdoktrin före tillkomsten av 1779 års strafflagsrcform S 3. Gustav Ill oeli upplysningens straffriittsideologi Kapitel 3. Tillkomsten av 1778 års barnamordsplakat och förberedelserna för 1779 års strafflagsreform sj 1. Förberedelserna för barnamords|)lakatet t; 2. Konungens beslut att föreslå en strafflagsreform ocb tillkomsten av projiositionerna till 1778—79 års riksdag S 3. Gustav lll:s motiv till reforminitiativen Kapitel 4. Ständernas bebandling av reformförslagcn Kapitel ä. Den gustavianska strafflagsreformens betydelse i; 1. Strafflagsreformens betydelse ur allmän straffrättshistorisk synpunkt S 2. Strafflagsreformens betydelse för praxis Kapitel 6. Konflikten kring barnamordsbrottet vid 1786 års riksdag .... 298 167 172 179 207 207 228 261 269 291 291 295 Källor ocb litteratur 324
FOHOHl) Vid ulffivandel av delta arl)ete är det mig angeläget att idlrycka min taeksamhet till de institidioner och personer, som understött eller bislätt mig vid arbetets tillkomst. Inslilntet l'()r rällsbislorisk forskning grundat av (liistav oeb (äirin Olin bar lämnat anslag till den arkivforskning, som ligger till griind för arbetets del 11. Statens råd fiir sambällsforskning bar lämnat anslag säväl till arbetets tryckning som till forskningsarbetet ocb till vissa andra omkostnader. Ftir dessa bidrag framf(')r jag mitt vcirdsamma lack. l'il. mag. Östen Andersson, jur. kand. Lars (i. Johansson samt amanuens Johan Hirscbfeldl ba med stort intresse bistått mig i olika arl)etsupi)gifler. Jag framf()r till dem ett uppriktigt lack. l^en hjälp, som min framlidne morbroder, Janne (iavelius, gav mig genom sina forskningar i Göta Hovrätts praxis under 1700talet, bevarar jag i tacksamt minne. 1'ppsala den lä april 1965. Krik Ånners.
INLEDNING 1‘^fler propositioner till 1778—1779 års riksdag utfärdades en kunglig förordning den 20 januari 1779 »angående ändring uti alliniinna lagens stadgande i åtskilliga ruin».^ Genom förordningen upphävdes Missgärningsbalkens stadgande i 2; 1 om trolldom, vilket brott alltså kom att försvinna ur den svenska straffrätten. Diklsslraffet avskaffades för bl.a. våldtäkt, tvegifte, tvefalt hor oeh enfalt hor fjärde gängen beträffande gift part, kyrkotjuvnad, tredje resan stcild, där det tillgripnas värde steg till 100 daler, samt fjärde resan stcild. Hekvisitet bir barnamordsbroltel reviderades sä. att kvinna, vilken fiudolt genom olovlig beblandelse uppkommet havandeskap, sökt enslighet vid födseln och lagt foslret ä hinn, icke längre skulle diimas till diiden, om hon inte knnde styrka alt foslret varit diidfiitt eller ej fullgänget. Diidsstraffef vid barnamord skulle i fortsiittningen tillämpas endast vid till fullo styrkt uppsåt frän kvinnans sida att beröva barnet livet. Den presnmtion, som M.B. 10: 1 ursprungligen uppställt gentemot kvinnan, bortfiill alltså. Det i 1784 års lag i samband med gruppen edsöresl)rott stadgade infamistraffet —ärans förlust —kom vidare att starkt inskränkas i anviindning. En tvåårig ätalspreskriplion infiirdes med undantagande av vissa grövre brott. Dessa lagstiftningsåtgärder voro ett led i en internationell reformriirelse pä straffrättens och straffprocessrättens områden. Med ntgängspimkt frän framför allt Montesquieus. Voltaires och Beccarias reformkrav inledde man i ett stort antal europeiska länder under senare delen av 1700-talet ett lagstiftningsarl)efe. som inom loi)pet av ett halvt sekel kom att radikalt omgestalta den europeiska straffriittskipningen. * Utdrag utur alle . . . publicjue handlingar, nig. av R. G. Modée in.fl., 1742—1821).
8 Xå^fon mera in^fåeiuie undersöknini» av dessa internationella idénirelsers oeh reformsträvandens betydelse för motsvarande reformverk i Sverii,'e har hittills inte gjorts. Vid en behandling av (Instav 111 :s strafflagsreformer måste man emellertid sätta in dem i deras allmänna europeiska sammanhang. Det gäller därvid att undersöka de utifrån kommande impulsernas inflytelsevägar och verkningar samt att bediuna deras betydelse i fiirhållande till utvecklingen i svensk lagstiftning och praxis. Detta förutsätter i sin tur ett klarläggande av denna inre utveckling; någon undersökning av den domstolspraxis i brottmål, som utbildades under de första fem årtiondena av 1784 ars lags giltighetstid, föreligger nämligen hittills inte. Först efter en sådan undersökning blir det möjligt att bediima de gustavianska reformernas faktiska betydelse. Den centrala idéhistoriska problematiken kring Gustav 111 :s strafflagsreformer kommer i vissa stycken klart till synes redan i den proposition angående »inskränkningav dödsstraff fiu'barnamord samt några andra brott och missgärningar», som framlades för 1778—1779 års riksdag.- Sålunda föreligger det i propositionen en spänning mellan å ena sidan allmänna bekännelser till humanitära tänkesätt och å den andra vissa reformförslag. Där säges t.ex. att »Kungl. Maj;t har förut ådagalagt dess mänskliga och konungsliga plikt att spara människoblod. Kungl. Maj:t lägger härtill, att alla visa och kloka regeringar vända både brott och straff staten till nytta och låta icke av en falsk iver och nit sig till onödiga hårdheter förleda och förblinda».^ 1 ett annat sammanhang talas äter om »sådana» (brott), »vilka fiir sin grovhet och myckna ondska förtjniui (min kurs.) hårdare straff än döden, såsom mordbrand, rån och röveri». beträffande dessa brott föreslår propositionen »att i stället för dödsstraff å så grova brott som mordbrand, rån och röveri, högsta kroppsplikt och livstidsfängelse må utsättas, samt den brottslige årligen undergå något straff på den dagen han brottet begått». Ståndpunkten och förslagen i anslutning härtill te sig ju anmärkningsvärda nog i en proposition utgörande ett led i en reformlag- - Kungl. Maj:ts ])rop. till rikets ständer. Se nedan s. 249 ff. Ilär liksom i fortsiiltningen äro stavning oeh interpunktion i citat ur svenska texter från KiOO- och 170()-talen normaliserade till överensstämmelse med nutida svenskt s()råkl)ruk.
9 sliftiiiiig. vilken l)elecknals soin »epoki^örande ^eiioin sin hninaniserini^'slendens oeh sift medvetna brytande med inllytandet från Mnse lag».^ An mera anmärkningsvärt kan det tyckas vara att ridd(‘rskapels oeli adelns depiderade i ståndets lagidskott vidarentveeklade den i pro])osilionen uttryckta avskräckningstanken på IViljande sätt.'’ Till de brott, vilka bir ellektivare avskräckning borde strat Tas hårdare än med dr)dsstral'i‘. ville de —i likhet med propositionen —även löra barnamord, som skidle umgällas med dO par ris. uppenbar kyrko[)likt samt livstidsarl)ete å kronans tukthus. varunder den dinuda vart år på årsdagen av brottet skidle »ntstiillas vid en påle i halsjärn och tvenne timmar i allmänhetens åsyn skämmas så ock där ovan uppå med ett par ris avslral'1'as, ]>(i det f(is(in för den (frovn iniss<fdriun</en hos dskddorne och (dlmdnhelen drlujen nudte ui)f)lio<is^> (min kurs.). Dessa tankegångar utvecklades ytterligare i de deputerades ställningstagande till mordbrandsbrottet. \åd bestraffningen av detta brott var enligt deras fiirmenande gärningsmannens »mer eller mindre känsla av straffet för samhället mindre luklig än den angelägenheten, att diirigenom hos andra injaga en sådan fasa och avsky för brottet, som icke liitt glinnmes, utan ständigt i minnet inskärpes». Ett fiir delta ändamål lämpligare straff än dödsstraffet, som kunde giira ett längre och årligen förnyat intryck på allmänheten, vore hiigsla kroppsplikt »av spiislitande. livstids arbete under kronans häkte samt årlig avstraffning på årsdagen av brottet med sex par spi')». Fiu’slagel gällde mordbrand »då någon med vilja sätter eld å konungens hus. slott och fäste» etc. Då de deputerade ausågo alt dylika brott »fr)ga lära infalla idom råd och beskydd av illasinnade människor, vilka änteligen kunna finna utväg att till ny våda för den borgerliga siikerheten rädda missdådaren utur det honom ådiimda livstidsfängelse». IVireslogo de att den brottslige »borde tecknas med brännmärke i pannan, såsom det tjiinligaste vedermäle av hans fridlösa tillstånd, och vad fiir en ond gärning han begått». 1 sill arbete »Om diidsstraffel» (1891) har Knut Olivecrona tolkal dessa nllalanden som ett uttryck fiir att »man dnnn höll fast Akt“ Maliiislröni. It;ill.sutvecklingt'n 173()—liSOt) (Minnesskrift iignad 171^4 ars lag. 1, liK}4), s. 1,40. ^ Yttrande av ridderskapets och adelns de])utcradc. Sc nedan s. 27() ff.
10 vid Iron på de kroppsligt affliktiva äfvensom de infamerande straffens förmåga att afskräcka från brott».** Som vi i det fiiljande skola få se är detta Olivecronas uttalande missvisande. Senare forskning har vis.serligen uppmärksammat antinomiu mellan (histaf Ill:s allmänt humanitära reformattityd och de på en mera effektiv avskräckning inriktade metoder, vilka han loeh den adelsopinion, som kom till uttryck i de deputerades yttrande) tVirordade. men den har avstått från att försöka förklara densamma." h^ftersom det är fastställt att 1779 års reformlagstiftning tillkommit under inflytande av de europeiska upplysningsidéerna är del då anledning att undersöka om inte detta problem kan lösas genom en analys av dessa idéer. Framför allt måste man undersöka de motiveringar fiir straffrätlsreformer, som framfördes av de ledande upplysningsfilosoferna, och fastställa i vad mån och varför dessa motiveringar hlevo accepterade i Sverige såsom rättesnöre för reformarbetet. I']n dylik analys av upplysningstidens reformidéer på straffrättens område förutsätter i sin tur att den idéhistoriska och kriminalpolitiska bakgrunden till dessa idéer är klarlagd, och inom de olika historiska forskningsgrenarna, framhir allt givetvis inom den rättshistoriska, ha en mangfald insatser gjorts f()r att klarlägga denna bakgrund. Dessa insatser ha ännu ej sammanfattats i något allmänt accepterat (hersiktsarhete ulan äro spridda inom en ytterst omfattande litteratur. Det är dock varken niklvändigt eller miijligt att inom ramen hir ett försök att Uisa ovan angivna straffrättshistoriska uppgifter giira en sammanfattning av alla forskningens residtat på delta den allmäneuropeiska straffrättshistoriens område, och jag har därftir begränsat mig till att sammanställa och diskutera de residtat. som synts mig vara av särskild betydelse för förståelsen dels av de allmänna orsakssammanbangen vid uppkomsten av upplysningstidens straffrältsreformer ® OlivecroTia, a.a., 2. iippl., s. 43 f. Min kurs. ' .Såluiula tiar Hetti llennins^.s i sin l)iograi'i; (iuslav Ill, nöjt si^ ined att förklara (s. 82) att »lians innliveriiif' för avskaffaiule av dödsstraffet för liarnainord förefaller oss knajipast humanitär: dciden vore inte ett noi^ avskriiekande straff för en harnaniörderska» . . . .Tfr iiven Folke Alnién. Gustav III och hans rådfjivare 1772—89. 1940. s. 189 ff.
11 och di‘ls ;iv iipplysiiinf^sidcoloj^ins inverkan på den sainlida straf frättsdoktrinen. rti^inii'spiinklen IVir upplysningsniännens reformkrav var ett under hcigniedeltiden idbildat straffrättssystein, som under omkriiii^ ett halvt årtusende i det väsentlii^a stått oförändrat. Systemet hyj'i'de rältsideoloi^iskl på vederifällnini,csprineipen. vilken var reli- ^M('>st fiirankrad i tanken att genom hrottslingens hesiraffande avvända (liids vrede (iver den brottsliga gärningen —i fortsättningen kallad »den teokratiska vedergällningsläran». Riiltspoliliskt syftade man till att fiirehygga brott genom avskräekning eller genom att befria sambiillet från brottslingar. Själva straffsystemet präglades av all diidsstraffet, ofta verkställt i grymma former, utgjorde normalstraffet fiir grövre brott, medan lindrigare brott alltmer bestraffades med bårda kroppsstraff eller fribetsberiivanden i former, som gav dem karaktär av kroppsstraff, samtidigt som biitesstraffet — straffbiiter till det allmänna förlikningsböter till målsägaren eller — trädde i bakgrunden. Alternativt eller som ytterligare påfciljd stiitte man ut brottslingen ur sambiillet genom fiirvisningsfiirfaranden av olika slag. Straffen utmättes i stor utsträckning godtyckligt ocb framfiir allt karakteriserades strafflagstiftningen ocb domstolarna av en ytterlig strängbet i bediimningen av proportionen mellan brott ocb straff. Uedan stiild till ett värde (iverstigande ett visst fixerat belopp ansågs sålunda b(ira IVirskylla diidsstraff. Denna straffrätlsskipning innebar en stark ocb genomgående brutalisering i jiimtVirelse med fiirbåltandena i de nordgermanska folkens ättesambällen ocb folkvandringstidens sj-d- ocb västgermanska statsbildningar. 1 dessa bade friden ocb sambällsordningen uppriitibållits genom ett system i fiirsta hand byggt på förlikningsIxiler iit terna emellan. l'rågan om orsakerna till straffriittens brutalisering under bögmedeltiden är fortfarande långt ifrån tillfredsstiillande utredd. An mindre bar det klarlagts, varfiir det bögmedeltida straffrättssystemet i det viisentliga kom att bestå till dess att upplysningsriirelsens reformkrav vunno gebiir under 17()0-talets senare (iel.^ ” Holysando saminant'atlninj'ar f'es av Olivecroiia. a.a. s. X ff. orli av l']l)(“rliar(i .Stliinidt: 1'iiiriilirimg in div Civscliictile der deulsclien Slrafreclitspflege, laäl, s. 17.') 1.
12 Min avsikl iir all inlednini’svis diskulera dessa båda frågor, självfallet utan anspråk på annat än att framföra vissa hypoteser, vilka synas böra prcivas. inte minst därför att 17()0-lalels straffrättshistoriska problematik måste angripas med utgångspimkt i dess historiska förutsättningar.
} AVDKLNIXG I rf)l>liisuiii(isti(lens straffhii/sreforincr — den (dlnuineiiropeiskn l)roblein(itikcn Kapilel 1 DKX HISTOl^lSKA HAKGHUXDKX TILL UPPLYSXTX(;SP()RLLS1{XS Hia^A)HMKRAV § 1 STUAFFRÄTTKXS HRUTALISFRIXG UXDFR HÖGMFDELTiDFX vår lids ledande slral’iriillshisloriker — liar i sill arbele: lAnruhnini( in die (ieseliichte der deutschen Slralreehlspflei^e. lorimderal den grundläggande frägeslällningen beIriil’I'ande den hriginedellida siratl'riillen pa följande sail: »Scinnieriffer (dwr ist es, fur das [}einliche Strnfrecht '/.week, Sinn nnd (iruiuh/ednnken zn besliininen. Angesiehts der unl'asslieben (iransainkeil nnd Rnbeil, zn der sieh das Sirafrecbl nainentlicli iin Ifereieb der Lebens- iind Leibessirafen iibersleigerle, fragl man sieh zuniiehsl. wie es uberbaupt denkbar ist, dass das religi()s-ebrislliehe Denken des Millelallers sieb mil einem soleben Slrafensyslem hal abfinden. dass es mil dem Gereehligkeilsgefiihl der damals lebenden Menseben bal vereinbar sein kömnen.» Han papekar vidare all ». . . grundsätzliehe IGnspriiehe gegen die immer griisser werdende lliirle nnd (iransamkeil des Sirafensyslems sind seilens der Kirebe niehl erfolgl». ‘ Scliinidf, a.a. (19511, s. (>1. Min kurs. l)('n liiir gt-nomförda diskussionen av den historiska haki'ninden till upj^lysningsrörclsens reformkrav jiå straffnittens område hyi;i,'er jiå en ^'enomgäni,' av den aktuella litteraturen. Mina efiua k:illforskuini,'ar har hej^riinsats till en kontroll av de i litteraturen anfiirda r;ittsk;illorna. Betriiffande litteralurunderlaget hiinvisas till Sehmidts utförlii^a litteraturförteckningar, som vid hihlioi^rafisk kontroll befunnits motsvara luij't stiillda anspråk på fullstiindi^het. I den mån .Schmidt ieke har n|)|)taf,Mt ett av mig anviint arhele anför jag del i del sammanhang, diir jag sliidjer mig på detsamma. fjberbtird Selnnidl 1
r 14 Scliniidt försöker emellertid inte besvara den av honom ställda frågan utan begränsar sig i fortsättningen till att förklara varför man tillgrep så grymma straff. Hans uppfattning är att straffen i fcirsta hand bestämdes av politiska överväganden. »Die peinlichen Strafen warden ziierst im Kampf gegen die Landfriedensbreeher. ein zum 'Feil äiisserst gefährliches Verbreehertiim, eingesctzt. Die obrigkeitlichen Maehtmittel in diesem Kampfe waren an sich nicht gross, knne straffe Zentralgewalt fehlte. Die Diirehschlagskraft der Strafverfolgimg war—davon wird noch zn sprechen sein —im allgemeinen gering. Ans all diesen Verhältnissen beraiis ergab sich von selbst der Gedanke, dass man mit harten Strafandrohiingen and mit nicht minder harten \’otlzagsmethoden aaf die za hekämpfende ^"erhrecherwelt einen nuu/lichst (ibschreckenden Eindruck machen mässe».- Han framhåller vidare att tanken att oskadliggöra förbrytaren genom att befria samhållet från skadligt folk medelst tillämpande av dödsstraff eller kroppsstraff. som gjorde delinkventen till krympling, kannat vara nära förhanden med avskräckningstanken och sammanfattar sin ap])fattning så; »Xach solchen Strafen za greifen anter gleichzeitigem Versach. darch immer griissere Graasamkeit die Ahschreckangswirkang za erhöhen. hat den mittelalterlichen Ohrigkeiten am so näher gelegen. je schwächer and ohnmächtiger sie sich im kämmerlichen Umkreis ihrer Staatlichkeit. hei der Kleinheit ihrer Machthereiche. hei der meisl herrschenden Unsicherheit der politischen Verhältnisse hahen fählen mässen.»^ Det synes mig som om den förklaring till straffskärpningarna under hiigmedeltiden, som Eberhard Schmidt framfört, skidle kanna ytterligare atvecklas och preciseras på följande sätt. De statliga organens politiska svaghet och hrist på polisiära resarser i kampen mot särskilt de adliga fejdernas arartning ledde till ett hänsynslöst tillämpande av avskräcknings- och atrotningsmetoder.^ Trots alla ansträngningar lyckades man endast gripa och lagföra ett relativt fåtal av de människor, som begingo brott. För att förstärka avskräckningsverkningarna av straffet måste man - Schmidt, ib. s. 63. Kurs. äro hans. ■'* Schmidt, loc. cit. * Med utrotiiingsmctoden förstår jasj alltså sådana straff, som syftade till att befria samhiillet från brottslingar genom deras dödande eller förjagande.
15 (la lu’)ja slrafl'els liardhefVdd som brdst i kvdntitdtiv (inskmckiiiiKfscffekt md.ste crsdttds (jcnom kvdUtdtiv effekt dv (let eiiskihld stdtuerdde exeiufilet. Särskilt den rika I'loran av kvalificerade dialsstraff talar fiir alt syftet med dem just var att utnyttja ett tillfälle, då en ffrov hrottslini^ verklis^en kunnat gripas och dömas, till alt injaga så stor skräck som miijligt. De ohyggliga metoder man uttiinkle fiir att giira diidsslraffef så kvalfullt som miijligt hade alla det gemensamt att de syftade till alt medfiira en långt utdragen avriittningsscen. diir hiidlarnas hantering av offret och dess jämmerskrin samverkade till all skapa en reaktion av ytterlig skräck och fasa vid de offentliga avriiltningarna.” Även om Schmidts fiirklaring till den våldsamma brutaliseringen av straffsystemet alltså i huvudsak torde vara riktig, kan man emellertid tänka sig att även andra orsaker kunna ha medverkat. Schmidt menar visserligen att vedergällningspriucipen speDe (iålida mytuiifilieternas svåriglieter diirvidlag skildras på etl l)elysande salt hos Gustal' UadhruelöHeinrich Gwinner, Geschiehte des \'erhreehens. 11)51. s. 56 ff. Jfr .Scliniidt, a.a. s. 1)5 oeti R. C. van ('.acnegein, (ieseliiedenis van hel slrafreclil in Vlaanderen, H)54, s. 2-40 f. * Karl von Amiras arbete: Die gerinanischen Todcsslrafen (1922) {^er en ingående beskrivning av iildsla kiinda germanska avriitiningsformer. Karakleristiskt för den högmedellida avriitiningstekniken ;ir all uråldriga, möjligen sakralt motiverade avriitiningsformer, kombineras |)å ett siilt som förliinger lidandet vid avriittningen. Ett e.\em|)el hiir|)å iir det engelska högförräderistraffet och del franska straffet för crimen laese majestatis —se härom nedan s. 26 11. 51. Vidare utvecklas nya former, som göra delinkventens kval så långvariga och åskådliga som möjligt. Inte siillan ges dessa former en speglande karaktiir. Eitt exemjiel härpå är del vitt nthredda kvalificerade dödsstraffet vid falskmynteri —falskmyntaren kokades levande i olja. Ilan smiilles ner — på samma siitt som han sjiilv smiilt ner den metall han anviint till de falska mynten. Dylika tyjier a^■ kvalificerade dödsstraff förefalla Jn niirmast som ett slags sadistiska orgier. Men det vore siikerligen förfelat att n|)pfatta dem som ett uttryck för i egentlig mening patologiska reaktioner. Sådana dödsstraff loro allmiinl accejilerade och ofta tilliimiiade i alla enrojieiska liinder. .\ven oin tillkomsten av dem ])å enstaka håll kan ha influerats av i)atologiska drifter gör jnst deras allmiinna utbredning ilet tydligt att det ;ir fråga om metoder, som drivits fram genom en desperat av.skr;ickning.s])olitik gentemot brott, som voro siirskilt farliga för de makthavande och svåra att bekämpa. Det klassiska exemi)lel hiirpå iir just falskmyuteriet. som uuder deuna tid beredde de makthavaude utomordentliga svårigheter. (Se ang. bestraffandet av falskmynteri Rudolf His. Das Slrafrecht des deutschen Miltelalters. 2. 1955. s. 274 ff.)
16 lade en underordnad roll i törlidllande till de rällspolitiskt inofiverade avskräcknings- och ntrotningsineloderna. Så långt har han förmodligen rått. Men han har själv påpekat att »der Ver(jcltiui(js- (jeddiikc, der in alien Strafen lehendig ist — denn gestraft wird immer anch. (piia peccatinn est menlarischer \å)rstelhingen vielfach eine aiisgesproehene Wendung zur d'alionsidee genommen»." Och enighet synes råda inom forskningen om alt en genom kyrkligt inflytande utformad vedergällningslära utgjorde den rållsideologiska motivering till straffen som j)arallelll med de råttspolitiska avskråcknings- och utrotningsmotiven j)riiglade straffrätt och straffsystem under medeltiden.^ Denna vedergållningslåra fick sin verkan dels genom människornas bundenhet till kyrkans auktoritet’* dels genom all den i relihal unter dem lunfluss all testa- ’ Schniidl, a.a. s. (il f. Hans kurs. Sc liiironi siirskilt Georg Dahni, Das .Strafreclit llaliens ini ausgetieiulen Mittelaller, 1031. s. 28(1 It". Daliin tillnuiter vecterg;illningstanken större helydelse som nioliv för de liöginedeltida straffen än avskriiekningsiirineipen (s. 280). Hans källiinderlag synes mig alltför knapiilnindigt för ett så definitivl ställningstagande i en så svår fråga. Han tyeks inte heller ha observerat att ett speglande straff kan vara uttryek på en gång för vedergiillningsprincipen och för en avsikt att avskriicka från ett visst hrott genom att utforma straffet så att det leder tankarna till den brottsliga gärningen genom att avspegla denna. (.Tfr op. cit. s. 287.) •Senare siiecialforskningar ha vidare visat att i den kanoniska riittens ntveckling från Gratianiis till Gregorious IX möter en i jiimförelse med de primitiva åskådningar, som priiglade det profana straffriittsliga tiinkandet. mycket förfinad teoretisk debatt kring den allmiinna straffriittens centrala |)rol)lemkomplex. Siirskill anmärkningsviird iir .-Vhelartls iip|)fattning. Han hävdade att endast Glut kunde bedöma den enskilda niiinniskans synd och skuld. .\v detta drog lian slutsatsen alt straffriillen måste helt bygga på alhiiiinpreventiva syften. Denna ståndpunkt blev emellertid icke accepterad. Hans samtida och efterföljare i denna debatt kring skuldjirobleniet erkiinde visserligen att niiinniskorna i sin ofullkomlighet saknade möjligheter att som Guil »rannsaka hjiirtan och njurar». Men ile menade att det iiiulå vore miijligt att genom slutsatser från omstiindighelerna icircumstantiae) i fallet giira en bedömning av den enskildes skuld. Denna bedömning vore ofullkomlig men dock tillriicklig som underlag för en liomarc. .\belards åskådning och den kanoniskriittsliga debatten i skuldfrågan iir ingåeiule behandlad i Stephan Kuttners arbete: Kanonistische Schuldlehre von Gratian bis auf die Dekretalen Gregors IX. 1935 (Studi e Testi. 64). * Ett intressant men iinnu outrett problem erbjuder frågan varför den högmedeltida kanoniska riittens liögtstående straffriittsliga teknik icke i större
17 f'iost (logmspråk motiverade ett tillfredsställande av de emotionella hämndreaktioner, som begångna brott utlöste. Sedan urminnes tid bade människorna hämnats kränkningar riktade mot den egna gruppen (familjen, iitten. stammen, folket, staten). Ättesambällets straffrätt hade fungerat både som legaliserad självbämnd och ett medel att tillfredsställa hämndekravet. När centrala maktinstanser påtogo sig uppgiften att upprätthålla en fridsordning fingo de därmed ärva uppgiften att tillfredsställa hämndereaktionerna —kraven på vedergällning.'” Man har emellertid — såvitt jag kunnat finna — icke inom forskningen tillräckligt uppmärksammat att ett parallellt tillämpande av vedergällningsprincip och avskräckningsmetodik kan antagas ha fåll en (illmänt och kiimiilativ straffskärpande effekt i ett skede, där behovet av effektiv avskräckningledde till planlösa straffskärpningar på än det ena än det andra området. Denna effekt uppstod därfiir att vedergällningen begränsas genom en talionsprincip ställningar, som ;iro en frukt av den rättsliga miljön och därmed också av straffen. Fiireställningarna omde rättvisa proportionerna mellan brott och straff voro visserligen under högmedeltiden föga nyanserade. Men man hade att utgå från en straffskala, som sträckte sig frän biHer samt kropps- och förvisningsstraff till dödsstraff. Om man av rättspolitiska motiv upprätthöll dödsstraff redan för brott som stöld, måste hängningsstraffet — det troligen vanligaste dödsstraffet — uppfattas såsom otillräckligt ur vedergällningssynpunkt gentemot grövre brott som förräderi, falskmyntning och mord." Det blev då rättvist ur vedergällningssynpunkt att tillämpa ett kvalificcrot dödsstraff vid dessa sistnämnda brott. \’idare befann man sig i ett starkt dynamiskt skede, där man under en desperat avskräcknings- och utrotningsi den mån den inte utgår från proportionsfiireulsträckniiig präglade den samtida världsliga straffriitten, trots att kyrkans män spelade en så betydelsefull roll för det allmänna lagstiftningsarbetet och rättsl)ildningen överbiiviidtaget i hela Europa. (Beträffande detta kyrkliga inflytande se Sten Gagnér; Studien zur Ideengeschichte der Gesetzgeb\ing, s. 288 ff., IDtiO, .\cta I niversitatis l j)satiensis, .Studia luridica I psaliensia 1.) .Ifr van Gaenegem, a.a., s. 244 ff. Synpunkten antydd hos Schmidt, a.a. s. 57. 2
KS politik skärpte straffen på olika områden allteftersom ett behov av effektivare brottsbekämpning gjorde sig gällande. Därmed skapades nya utgångspunkter, högre npp på straffskalan, för de rättvisereaktioner, som gåvo utslaget vid vedergällningstankens omsättande i straffsatser d.v.s. varje enskild straffskärpning fiek på grund av kombinationen av avskräeknings- oeh vedergällningsmotiv verkningar i straffskärpande riktning över hela fältet. En annan faktor, som ej heller tillräckligt uppmärksammats i detta sammanhang, kan bidraga till att förklara att diklsstraffet närmast fick karaktär av normalstraff oeh att de kvalificerade dödsstraffen fingo så stor betydelse. Högmedeltidens människa uppfattade jordelivet som en kort förberedelse- oeh prövolid för det eviga livet. För henne gällde det inte att vinna största mcijliga lycka i det jordiska livet mande —utan att vinna själens salighet. Dcklen innebar med detta betraktelsesätt endast en övergång till en annan oeh högre existensform. Det var först under senmedeltiden oeh renässansen, som den dödsskräckspsykos börjar framträda, vilken skulle taga sig så makabra uttryck i konst ocb litteratur.^- Möjligheten att vinna evig salighet stod emellertid —liksom för denna fiireställning var henne främ- *- Erik Lönnroth har i anslutning till Burcharclt och Huizinga (i en artikel: Döden utan fruktan. Dagens Nyheter 29 5 19.ä7) på ett slående siitt saniinanfattat denna idéhistoriska utveckling sålunda: ». . . Detta är vardagsnioral av 1300-talets modell, utan heroism och utan gudsnådlighet. Dess förutsiittning är en vardaglig förtrogenhet med döden och med tanken på livet efter detta, som har gjort övergången från liv till död så litet i)åfallande att det för vår tid verkar jisykologiskt orimligt. Dess förutsiittning iir skyhög nativitet och mortalitet, myllrande liv och bråd. ohygienisk död. För miinniskor som levde i denna miljö låg det skrämmande inte i att gå över griinsen mellan det ena livet och det andra, idan i att den gudomliga ordningen för det ena eller andra livet rubbades.» Om senmedeltidens förändrade attityd säger han: »En förutsättning för allt detta har varit ett erkännande av att själens kroppsliga hölje inte bara var ett fodral, tillfälligt lånat för jordevandringen. utan en del av människan själv. Under 1300-talet blev andligheten atomiserad. kyrkan förviirldsligad, den gudomliga världsordningen tillrörd i sin tillämjining på det jordiska samhällslivet. Livets horisont blev mera begränsad till det jordiska iin förr, och med begränsningen kom en intensivare upplevelse av de jordiska tingen. Den fruktar inte döden som inte känner och erkiinner att livet kan vara skönt och ögonblicket värt att hålla kvar . . .»
19 r()varen på korsel lian Itirsonade sin sknld ^'enlemot niänniskorna i’enoin stral'fel. Oin hail ani,n'ade silt broil och gcnoni kyrkans beniedliiif» sökle ITirlålelse b’lr sina synder gällde Guds nåd också honom. Sammanshiller man delta synsätt med människornas prekära exislens på denna tid. då livel var kort och diklen genom krig och fejder, hunger och sjukdomar var allestädes närvarande, blir del anlagligl alt det okvalificerade dödsstraffets avskräckande effekt i .sjiilva verket var ringa. Dess värde ur myndigheternas synpunkt kan antagas snarare ha varit dess utrolningseffekl. Samhället slap]) i fort sii It ningen att åsamkas skador, besvär och risker från hroltslingens sida. A andra sidan kunde det okvalificerade dödsstraffet för tidens åskådning framstå såsom vä! förenligt med kristligt humanitära grundsatser. Huruvida den brottslige skulle vinna evig salighet berodde på hans egen ånger och Guds nåd —vad som hände honom var endast att hans i evighetsperspektivet belydekselösa jordeliv fiirkortades i förhållande till andra levande, som dock även de fiirr eller senare skulle ställas inför diiden och domen. Sett ur dessa syni)unkter kan del dåtida dödsstraffet ujipfallas också såsom ett uttryck fiir en individualpreventiv tankegång. Samhället iiverlämnade genom kyrkans förmedling den livdömde i (iiids hand —fiir ånger, bot och bättring.^'* Sammanfattande kan del då sägas all det okvalificerade dödsstraffet kan antagas ha upjifallats av högmedeltidens människor som ett straff, som iiverens.stiimde med kristna grundsatser, och som i och fiir sig inte var hårt. Om dess avskräckningseffekl emellertid, som här i)å anfiirda skäl antagits, var ringa, måste del ha varit hiigst naturligt att vid ett tillämpande av avskräckningsprincipen utveckla olika kvalificerade former, som kunde förslärka denna effekt. Del blir då lättare att förstå alt medeltidens kristligt religiösa (')pi)en även för den livdiunde brottslingen. ** .Ifr Gustav Radbruch. Eleganliae .Turis Criininalis, s. la'J l’f. och IG.'T ff. samt dcu mera alliuiinua fraiustiillninf'cn tios H. von Ilenlif'. Dio .Strafe. 2, 195;), s. .-52 ff. .Ifr Daliiu. a.a., s. 291 f.
20 tänkande kunde acceptera det på kvalificerade dödsstraff (och grymma kroppsstraff) uppbyggda straffsystemet och att det kunde förenas med dåtida människors känsla för rättfärdighet. Vad det kristligt-religiösa tänkandet beträffar erbjuder nämligen ovan utvecklade synpunkter på dess attityd till det okvalificerade dödsstraffet en utgångspunkt. Om detta straff under biigmedeltiden uppfattades såsom i och för sig överensstämmande med kristen grundsyn, kunde den kristna reaktionen endast gälla själva den plågsamma formen för avlivandet.Att undersöka hur den medeltida teologin reagerade på denna punkt är givetvis en alldeles för omfattande uppgift för att här kunna angripas. Men så mycket kan åtminstone sägas på grundval av medeltidsforskningens allmänna resultat av betydelse för denna fråga, att redan föreställningen om luidvändigheten av att brott bestraffades sa att (iiuds vrede avvändes, beredde ett vidsträckt utrymme för hårda straff.'^ *•’ Kyrkans ursprungliga principiella motstånd mot dödsstraffet (»Ecclesia abhorret a sanguine») hade under karolingisk tid försvagats (se Schmidt, a.a., s. 28) och under högmedeltidens senare skede accepterade kyrkan dödsstraffet. Det :ir karakteristiskt för denna förändrade attityd att ungefär samlitligt som den yrkesmässige skarprättaren framträder som rättslig institution, d.v.s. under 1200-talet. har sannolikt också bruket att ge den livdömde själavård genom en siirskild själasörjare utbildats. Radbruch har (Elegantiae .Juris Criminalis, s. 153) något tillspetsat uttryckt detta så att »der Henker uiul der Seelsorger hahen vermutlich gleichzeitig in den Strafvollzug Eingang gefunden». Jfr även Radhruch op. cit. s. 141 f. Det är emellertid möjligt att kyrkan iinnu under 1100- och 1200-lalen utövade ett återhållande inflytande på den världsliga rättens tendenser att skiirpa straffen. Fornkyrkans syn på straffrätten hade nämligen inneburit ett uj)!)- tagande av det gamla testamentets brottsbegrepp. men icke av dess drakoniska straffmätning, och kyrkan strävade länge och icke utan framgång efter att mildra straffrättskipningen. Med den katolska universalstatens sönderfall minskades i varje fall möjligheterna på ett avgörande sätt för kyrkan att utöva ett dylikt inflytande. Sekulariseringen av dess ledning, \arvid kyrkofurstarna också blevo världsliga härskare, medförde vidare att den viirldsliga straffrättens terrormetoder kommo att upptagas av kyrkliga myndigheter. .\ven tortyren blev snabbt accepterad och användes av dessa myndigheter både i kättarprocesserna och vid bekämpande av brottsligheten i allmänhet. Se härom närmare Hugo Zwetsloot .S. J.: Friedrich Spec und die Hexenprozesse, 1954, s. 165 ff Ang. denna motivering för straffet se Schmidt, a.a., s. 62.
21 Vidare låg del implicerat i den dåtida kristna åskådningen att lidandets art och omfattning icke var det väsentliga utan den livdömdes ånger och hans vilja att genom kyrkans bemedling söka och mottaga Guds nåd. Den äldre europeiska straffrättshistoriens båda klassiska exempel på straffrättens användning såsom terrorvapen —den högmedeltida världsliga straffrättenoch denkyrkliga inkvisitionen hli begripliga endast om man håller för ögonen att det mänskliga lidandet i detta livet enligt kristen åskådning framslår såsom oväsentligt i jämförelse med människosjälens frälsning.^" Vad sedan frågan om det högmedeltida straffsystemets förenlighet med dåtida människors rättfärdighetsföreställningar beträffar, må det påpekas att dessa föreställningar äro relativa och mycket formbara hireleelser. Vi ha i vår egen tid sett exempel på hur kristet grundade rättfärdighetsföreställningar kunnat omvandlas hos stora grupper av människor inom kulturer, som vi betraktat som högtstående. När kyrkan —dåtidens allomfattande ideologiska auktoritet — icke vände sig mot den grymma straffrättskipningen saknade människorna på deras dåvarande primitiva andliga kulturnivå varje utgångspunkt för en reaktion mot avskräcknings- och utrotningspolitikens konsekvenser i formav kvalfulla straff. De präglades —om man så vill, brutaliserades—aven miljö, där de makthavande försökte bekämpa en över alla bräddar sviimmande brottslighet med en till ett terrorvapen utvecklad straffrätt och straffprocessrätt.Tortyr och grymma avrättningar I övoronssirmiinelse mod donna åskådning nppfattado man nndor don sonaro modollidon ooli långt in i nya tidon lortyron såsom logilimorad i dess ogonskap av ott vapon mot djäviden. N;ir don anklagado — Irots indicior mot honom into ville hokiinna ansågs delta bero på alt han var besatt av djiividen. som styrkte honom i hans nekande. Men den brottsling som förIhirdade sig i sin synd förverkade därmed hoppet om sin sjiils frälsning och del eviga livet. N':ir man genom tortyren framtvingade bekännelse hjälpte man alltså brottslingen; genom hekiinnelsen förjagades djiividen och syndaren leddes fram till nådens ordning. Detta religiösa moliv kom givetvis att få en särskilt stor betydelse i häxprocesserna. .Se närmare Zwetslool, a.a., s. 202 ff. De data. som hestiimdc motiven till den högmedeltida straffrättens brulalisering äro naturligtvis att söka i högmedeltidens ekonomiska och sociala
22 komnio all uti^iira alldagliga föreleelser och blevo el'lerhaiul heIraklade ined allt större likgiltighet. Därmed skapades givetvis också en ond cirkel —jn mer människorna vande sig vid den straffrättsliga terrorn, ju hårdare ansågo sig myndigheterna biira gå fram fiir att skapa den eftersträvade avskräckningseffekten. Det h()gmedellida straffsystemet kom—som sagt ^—i det väsentliga att beslå till 17()0-talet. Ideologiska nyorienteringar både på det religi()sa planet och det allmänna livsåskådningsplanet ledde visserligen till fiirändringar i synen på människans livssituation och på dödens innelxird för henne.Men detta fick icke till följd en mera genomgripande omprövning av straffsystemet. En straffrättsdoktrin framträdde visserligen, som i anslutning till senmedeltidens och den begynnande nya tidens sekidariseringstendenser påbörjade en omprövning av straffrätten med utgångspunkt från profana rätlfärdighetsföreställningar.-*’ Doktrinen uppnådde emellertid i stort sett inte mera än att höja straffrättens juridiskttekniska nivå genomskapandet av mera precisa hrottsheskrivningar anknutna till en mera differentierad och nyanserad straffskala.-* Även om rättssäkerheten iikades härigenom—liksom genom tekniska nykonstruktioner i (ivrigt inom den allmänna straffrättsdogmatiken och inom straffprocessen 1700-talets första decennier dödsstraffet fcir ett myckel stort antal brottstyper. Det kvalificerade dödsstraffet gav fortfarande slraffrällsskipningen en prägel av ett terrorsystem, där avskräcknings- och utrotningsmotiven utövade ett förhiirskande inflytande. tillämpades ännu under liksom tortyren - förliållan(i(Mi. teniiinologin dala-motiv, se Erik .\nners. .^ganderäll ocli Handelsintresse. lyOO. s. 120 ff.) I Hadl)rucli'G\vinners arbete: tiesetiiclile des \'erbreeliens f;es (^s. 27 ff.) en sammanfattande skildriii}’ av dessa förhållandens betydelse för brottsligheten. .Ifr ovan s. 18 n. 12. Se Sehmidt. a.a. s. 08 f., 102 och lO.ä ff. .Schmidt har i a.a. givit en ingående framställning av denna utveckling i vad Tyskland angår. För de allmäneiiropeiska förhållandena se F. .Schaffstein. Die enropiiische Strafrechtswissenschaft imZeitalter des Hnmanisimis, Giittinger Rechtswissenschaftliche .Studien. H. 13, 1954.
23 § -> ORSAKERNA TILL ATT DEN HÖGMEDELTIDA STRAFERÄTFEN KOM ATT PRÄGLA STRAFFRÄTTSSKIPNINGEN FRAM TILL UPPLYSNINGSTIDEN Delta problem blir ställt på sin spets genomEberhard Scbmidts birklaring till slralfrättens bnitalisering under högmedeltiden — nämligen att den var ett uttryck lör statsmaktens politiska svagbet och myndigheternas bristande resurser vid brottslighetens bekämpande.-- Om detta är den viktigaste orsaken måste man fråga sig varför icke framviixten av den starka furstemakten under senare delen av medeltiden i samband med utbildandet av fastare organiserade nationalstater ledde till en brytning med den högmedeltida slraffriittsskipiiiugens metoder. \'arken Schmidt själv eller —■ så vitt Jag vet — andra forskare-'^ ha diskuterat denna fråga. För att man skall kunna få en verkligt klarläggande bild av det rättsideologiska och rältspolitiska utgångsläget för upplysuingslidens reformkrav borde emellertid denna frågeställning utredas. Iliir är det inte möjligt att göra mera än att framföra ett antal tänkbara fiirklaringar, vilka måste prövas genom specialundersökningar. Alt vissa av dessa förklaringar redan på grundval av forskningens hittills vunna resultat kunna anses ha sannolikheten för sig, hindrar inte alt det ännu är långt till ett läge i den rätlshistori.ska forskningen, då det blir möjligt att med högre grad av säkerhet teckna de olika orsakssammanhang i den europeiska straffrättens historia, som ledde till bibehållandet av högmedeltidens avskräcknings- och utrotningsmetoder fram till u|)plysningstiden. -- Se .siirskilt Scliinidt. a.;»., s. 98. Diireuiol l'öreki)inin:i iiile siillan försök alt sammanfatta orsakerna till dtm grymhet, som j)r:iglade siraffriitten iinnu under 170t)-talet. Men författarna ifråga försiika då inte se orsakssammanhangen i ett större [)erspektiv och l)li <t;irför ofta slående vid tiimligen intresselcisa omdömen av förenklad karaktär. För ell exempel härpå se den amerikanske siraffriittshistorikern M. T. Maestro, \’ollaire and itecearia, 1!)42, s. 2. som uttalar; »The l>igoted theology and the despotism of the princes were the main causes of the cruelty which, in its most revolting form and for the most absurd reasons, pervaded the criminal law at that time.»
24 Den fråga, som här sfällls i anslutning till Schmidts förklaring av den högmedeltida utvecklingen, visar på att det måste ha funnits även andra orsaker än den av honom skildrade till straffrättens brutalisering under högmedeltiden. Hans förklaring synes beteckna en alltför långt driven förenkling av en mycket komplicerad utvecklingsprocess. Ovan har pekats på andra faktorer, som kunna antagas ha varit av betydelse i denna utveckling. Även det läge på straffrättsskipningens område, som mötte upplysningsmännen, var givetvis ett resultat av ett ytterst komplicerat växelspel mellan rättsideologiska och rättspolitiska faktorer.-^ När i det följande ett försök göres att urskilja och kortfattat diskutera ett antal dylika faktorer är jag väl medveten om de risker, som är förenade med en dylik förenklad kartläggning av en historisk process. Men en schematisering och förenkling är ofrånkomlig vid behandlingen av generella kausalitetsproblem av denna art, särskilt då de för en mer ingående diskussion nödvändiga specialundersökningarna saknas. \’ad först de rättsideologiska motiven beträffar är att märka, att den religiöst grundade vedergällningstanken ända fram till senare delen av löOO-talet behöll sin karaktär av allmänt accepterad ideologisk motivering för straffen.-’ 1 de protestantiska länderna fick den till och med ökad betydelse genom reformationens betonande av bibelns auktoritet.-® Protestantismen anknöt här till strömningar i den senmedeltida katolska kyrkan, inom vilka det gamla testamentet hade trätt i förgrunden. Föreställningen om nödvändigheten att genom hårda straff avvända (iuds vrede och straffdom över folket kom i de protestantiska länderna alt få för- .Ifr vad som ovan sagts om verkningarna av vedergällningsprineijiens och avskriickningsmetodernas parallella tillämpande. .Schmidt, a.a., s. 138 f. och 153 ff. Han understryker där särskilt dess teokraliska förankring. I det protestantiska straffrättstänkandet betraktades straffet som medel att i enlighet med Guds vilja skydda de fromma mot de ondas anslag. Härigenom fick iiven avskräckningsinetoderna en religiös förankring. Mot denna lära kunde från katolskt håll inga invändningar resas. .Melanekton stödde sig vid utvecklandet av dylika tankegångar på de ur katolsk synpunkt obestridliga auktoritelerna .\ristoteles och Thomas ab .\quino. -® .Ang. de olika åskådningar, som därvid framträdde, se S. Kjöllerströin, Guds och Sveriges lag under reformationstiden. 1957, s. 11 ff.
25 iiyad livskraft.-" Bibelns auktoritet medförde vidare att i dessa länder den mosaiska rättens primitiva talionsstraffrätt kom all utöva ett starkt inflytande —vilket ledde till ökad användning av dödsstraffet, särskilt på sedlighetsbrottens område. Den ökade belydelse som gamla testamentet redan under senmedeltiden fått inom den katolska kyrkan fick liknande ehuru mindre vittgående återverkningar i de katolska länderna. Vidare präglades de föreställningar om den rättvisa proportionen mellan brott oeh straff, som fällde utslaget vid ett tillämpande av vedergällningsprincipen. av den nivå ifråga om straffens hårdhet i förhållande till brotten, som man uppnått genom de extrema avskräekningsmetoderna. Dessa föreställningar måste alltså ha verkat som en blockerande faktor gentemot försök till reformer i strafflindrande riktning.-*^ ^åul de rättspolitiska motiven beträffar kan det antagas alt den onda cirkel, varom ovan talats,-** för lång tid framåt gjorde sina verkningar gällande. När nya kriminalpoliliska problem skulle lösas medelst avskräekningsmetoderna hade man alt utgå från .Schmidt, loc. cit. .Schmidt iippcliåller sif» tämligen utförligt vid betydelsen av 1500-talsjuristen Johann von Schwarzenhergs herömtla formel: »Lieb der Gerechtigkeit und gemeiner Nutz» såsom rättesnöre för straffriittsskipningen. (Se närmare härom Gustav Radbruch, Elegantiae Juris Criminalis. 1950, s. 70 ff.) I sin tolkning av denna formel påpekar Schmidt att Schwarzenberg uppställde rättfiirdighetskravet som det jirimära, inom vars ram samhällsnyttan skulle tillgodoses. Formeln l>etecknar en reaktion mot den dåtida straffriittsskipningens måtthisa hårdhet och fullständiga godtycke. Konsekvensen av dess tillämpande skulle, som Radhruch loc. cit. framhållit, bli: »Der Gemeinnutz bestimmt den Zweek, die Gerechtigkeit das Mass der Strafe.» Någon effektiv s])ärr mot avskräckningsstraffriitten kunde en dylik formel — även om den blivit allmiint acce|)terad lig straffutmiitning i det enskilda fallet (vilket synes vara vad Schwarzenberg egentligen eftersträvade —Jfr Radbruch. a.a. s. 71), men rättfiirdighetsbedömningen av straffet innebar intet annat iin att straffet skulle bestiimmas efter dåtida förestiillningar om vad som vore den rättvisa proportionen mellan brott och straff. Dessa förestiillningar hade dock präglats av den hårda avskräckningsstraffrätten. I den mån ett religiöst grundat rättfärdighetsbegrepp skulle tilliimpas måste man falla tillbaka på bibeln, diir gamla testamentets primitiva straffriittsregler i vart fall ej voro ägnade att minska tillämpningen av dödsstraffet. Se ovan s. 21 f. inte utgöra. Formeln kunde visserligen leda till mindre godtyck-
26 en miljö, där människornas reaktioner infiir grymheten i straffrättsskipningen avtrubbats genom de talrika offentliga avrättningarna och tortyrens tillämpande som vanligt förhörsmedel i straffprocessen. Lagstiftare och domstolar tvingades att gripa tillbaka pä de kvalificerade dödsstraffen ITn- att överhuvudtaget kunna ska{)a en starkare avskräckningseffekt. Särskilt tydligt kan detta iakttagas vid utvecklingen av den straffrättsliga reaktionen gentemot barnamordet — vars huvuddrag senare skall skildras.^” \’isserligen förstärktes statsmaktens politiska ställning inom de nybildade nationalstaterna, och myndigheternas resurser fiir brottslighetens bekämpande förbiittrades genom etablerandet av ett fastare statsfinansiellt underlag och en stramare administration med större personella resurser. I den man de härda avskräckningsmetoderna bottnade i statsmaktens och myndigheternas svaghet torde det alltsä ha funnits ftirutsättningar för en mildrad straffriittsskipning. Men den typ av statsmakt — den absoluta furstemakten som framträdde i nationalstaterna, hade ett stort l)ehov av de straffrättsliga avskräckningsmetoderna som politiskt terrorvapen. Den absoluta furstemakten skapade sin ställning pä högadelns och de fria städernas bekostnad och i ständig — inte sällan väpnad — strid med dem. Samtidigt mäste den växande maktpositionen hävdas i dynastiska konflikter. Machiavellis värdenihilistiska lära om alla medels tillällighet i maktkampen kom att inspirera till ett hänsynslöst utnyttjande av den formella täckning furstepositionen erbjiid fiir ett användande av straffriitten och straffprocessrätten — inte minst tortyren — som vapen i kampen mot konkurrerande tronpretendenter, högadeln och de fria städernas borgerskap. Tiiljden härav blev att de av ytterlig grymhet präglade hiigmedeltida straffen för crimen laese majestatis samt hög- och landsförriideri koin till flitigt användande ända till mitten av 17()()-talet.‘*‘ .Se nedan s. 29 ff. Fiir att illu.strera det safjda inå erinras oin att det engelska högförriideristraffet innebar att den dömde släpades efter en häst till avrättningsplatsen, hängdes, men nedskärs innan han förlorat medvetandet, hands vid en påle oeh kastrerades. varefter bödeln skar upp hans kropp och slet id hans inälvor (det normandiska evisceratio). som hriindes framför honom. Först därefter hals-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=