117 barnaiiK'irderskor i tvivelaktiga fall »måtte bliva examinerade pinligen».^- Före 1()27 ger källmaterialet icke eii klar bild av hovrättens krav beträffande indiciebevisning mot kvinnan. Men år 1(127 dömde hovriitten en kvinna till döden för barnamord, varvid i domskälen npi)räknades följande indicier: 1) kvinnan hade låtit råda sig med barn och inte uppenbarat detta för någon. 2) hon hade fött det på en hemlig ort annat folk oveterligen, 3) hon hade lagt det å lönn och dolt det till dess hon blev angiven för sin gärning och 4) hon hade bekänt att hon varit havande med barnet i 2(1 veckor. 1 domen förklarades att av detta vore alt sliila att »ho/i viljandes haver varit sitt barns döds vållande». Rättsfallet är i Becchins-Palmcrantz samling infört under rid)riken »('.ansa 3: Horkonor som ingom uppenbarat sig havande, hemligt fött sitt foster, å lönn lagt. med hlotta dödsstraffet belagde». Efter redogörelsen för domen säges: »Om barnamord finnes sålunda av kimgl. rätten resolverat. Efter konan N. låtit lägra sig av X. hållit hemlig del hon var havande, hemlig fött barnet, lagt del å lönn. kan hon icke benådas idan skall mista livet.» 1 samlingen hänvisas därefter till ett antal rättsfall där denna hevispraxis skulle ha tillämpats. Del kan vara anledning all hiir understryka att hovrätten genom denna dom icke utvecklat en brottsbeskrivning motsvarande den. som i senare lagstiftning kom att avgränsa barnamordsbrottet, ulan endast i domskälen angivit de indicier, genom vilka hovrätten fann det styrkt att kvinnan uppsåtligen vållat barnets död.^^ Hovrätten måste förfara på detta sätt helt enkelt därför att det lagrum den hade att lilliimpa var Högmålabalken 11. Miiiiktell, a.ii., I'KW, s. V2'2. Hocchius-Palincranlz. Vol. (>. s. 181. Det hiir onuiiimiula rättsfallet a\' år 1027 från .Svea Hovrätts praxis har (jiiiute andra liiir ej lieliamllade) påpekats av G. llafstrciin i hans sakkiinnii,'- utlåtande lä/H li)02 för tillsiittning av professuren i riittslnstt)ria och romersk r:ltt vid .Stockholms uni\ersitet, då detta arhete förelås,' i manuskript, llafström har emellertid icke skilt mellan hevisviirderiuf» och hrottsheskrivning, vilket j,'ör hans framstiillning oklar, så mycket mer som han inte redogör för domskiilen i 1027 års dom, vilka visa att »hrottsheskrivningen» ingalunda »iir utformad och tilHimpad av hovriitten» utan att fråga är om att viss indiciehevisning anses tillriicklig fiir att viss giirning (enligt llögmålahalken Hl skall anses vara he%isad. Hafströms antagande: »Det fiirefaller alltså som om hrottsheskrivningen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=