47 deras rationalistiska motiveringar till de humanitära argument, som de nnderstimdom oeksä framförde. Även detta mäste klarliiggas f()r att det skall hli nuijligt att fiuslå deras tankevärld och att förklara den verkan, som deras argnmentalion utövade på samtidens lagstiftare och överhuvudtaget på den samtida upplysningsopinionen. Även denna fråga skall i det fidjande diskuteras i saml)and med undersökningen av de ledande upplysningsfilosofernas skrifter. Denna diskussion f<)rnlsätter en hestänming av termen »hnmanitära» motiveringar. f]n humanitär motivering för ett lindrigare straff är ett uttalat hinnanitiirt motiv. Ett dylikt motiv kan nppfattas som resnltatet av en känslomässig reaktion inför en regel, en reaktion utgående från vederhörandes människosyn. Reaktionen har då till utgångspunkt en viss värdering av människan, som hygger på en religiiis eller ])rofanideologisk solidaritetssyn. Genom att det lidande ett visst straff medför sättes i relation till värderingen av människan såsom medmiinniska (i kristendomen uttryckt i hroderskapssymholiken) kan det inträffa att reaktionen slår iit håde vedergällningskrav och rationalistiska argument. Straffet i fråga förkastas. Här kan man alltså tala om ett (ibsoliit humanitärt motiv —och där detta motiv nttalas, om en absolut hiiinanifetsinofioering. I denna säges då att ett visst straff (eller ett visst annat tvångsmedel, t.ex. tortyr,) är alltför hårt såsom medförande alltför stort lidande fiir att det överhuvudtaget skall få användas mot en medmänniska. Det kan också tänkas att den humanitära värderingen inte slår ut straffet utan ingår i en på proportionsföreställningarna byggd reaktion, som innefattar en hedömning av brottets samhällsfarlighet eller det lidande, som förorsakats den av hrottet dral)hade. Reaktionens residtat kan då hli att ett stadgat eller föreslaget straff uppfattas såsom medförande ett alltför stort lidande i förhållande till brottets samhällsfarlighet eller det genom brottet orsakade lidandet, lui motivering, som uttalar ett dylikt ställningslagande skulle med tilliimpning av här använda terminologi kunna kallas för en relativ luimanitetsmotivering.-' En dylik term kan Hunianiletsniotiveringarna iiro siiregna gononi att tto inrikta sig i)å själva sanktionerna och kriiva lindrigare sådana, d.v.s. tvångsmedel, som medföra mindre miinskligl lidande än beslående eller föreslagna. De ligga vid
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=