56 Frihetsstraffets större avskräckningseffekt försöker han ytterligare bevisa på hiljande sätt: »Många människor anse döden med oförfärat och stilla lynne, en del av blott fanaticisme, andra äter i stöd av den fåfängliga dårskap, som följer oss åt snart sagt ntom graven, och somliga av yttersta förtvivlan, som jagar dem att fly lindan eländet, eller att vända igen att leva. Men så väl fanaticisme som fåfängligheten övergiva alldeles en missdådare. sd snart han varder fjättrad i bojor, hiidstruken och i järnbur inspärrad, såsom ock förtvivlan cj ändar hans plågor (min kurs.) utan tvärtom blir en början därtill. Vår själ står lättare emot våldsamhet och de yttersta plågor, såsom snart nog överståndne. än emot tiden och en alltid fortfarande ledsna; ty i förra fallet kan hon. .så tillsägandes. samla sig helt och hållet inom sig själv, driva tillbaka den henne anfallande smärta, men i det senare äro alla hennes drivfjädrar alldeles otillräckliga för att kunna motstå det onda, vars verkning beledsagas av längre tid och dess fortsättning.»^** Med dessa argument har alltså Beccaria dels utdömt dödsstraffet som ineffektivt ur avskräckningssynpunkt, dels rekommenderat (det livsvariga) frihetsstraffet .såsom av större verkan i delta hänseende. Som synes kan hans argumentation så långt inte betecknas som humanitär. Han driver ju helt enkelt en på social- och individualpsykologiska bedömningar grundad bevisföring, avsedd att styrka att fribetsstraffet är överlägset dödsstraffet som avskräckningsmetod. Han är så angelägen att visa detta att han till och med kraftigt betonar det lidande, som är förenat med frihetsstraffet. Han anför ytterligare att dödsstraffet enligt hans uppfattning 46 Hochsehild, cit.cd., s. 103 f. Originaltexten eit.ed. s. öä f: »Moltissimi ri.sguardano la inorte con viso tranquillo e fenno; chi per tanatisino, chi per vanitå, che quasi seinpre aceonipagna l uoino al di lä della toniha; chi per un ultimo e disperato tentativo o di (non) vivere o di sortir di miseria; ma ne il fanatismo. ne la vanitå stanno fra i ceppi o le catene. sol to il bastone, sotto il giogo. in una gabbia di ferro. e il disperato non finisee i suoi mali, ma li comineia. L animo nostro resiste piii alla violenza ed agli estremi, ma passeggeri dolori, che al tempo ed alla incessante noja; perché egli puö. per dir eosi, condensar tulto se stesso per un momento per respinger i primi. ma la vigorosa di lui elasticitå non basta a resistere alla lunga e ripetuta azione dei second i.»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=