146 sanil enskild skrift och avhisning för barnamord. Hovrätten anförde att en läkarundersökning gjort det sannolikt att barnet självdött strax efter födseln och sedan uppbränts. Läkarundersökningen hade tydligen gällt kvinnan. Valbo sockens tingsrätt hade strikt hållit sig till presumtionen i M.B. 16:1 och dömt kvinnan till döden. Ett annat liknande fall förskriver sig från år 1756.^® Luleå Rådhusrätt hade i enlighet med presumtionen dömt en kvinna till döden för barnamord. Svea Hovrätt fann det i sitt utslag styrkt att kvinnan, som överraskats av födseln, därunder varit så sjuk att hon ej kunnat bringa barnet hjälp. Straffet nedsattes därhir till — »i ett för allt» — 20 par ris samt skrift och avlösning i sakristian.**" Än mindre överensstämde följande dom med den hårda avskräckningsregeln i M.B. 16: 1. Stockholms Norra Förstads Kämnärsrätt dömde år 1756 en kvinna för barnamord till 10 par ris och 3 års arbete på tukthus. Kvinnan hade fött barnet i lönn och sedan genom vanvård bringat det om livet. Även denna dom stadfästes av Svea Hovrätt.^** Överhuvudtaget visar det genomgångna materialet från hovriitterna att dessa i barnamordsmål ofta gjorde stora ansträngningar för att få fram en klarläggande bevisning om orsaken till barnets död. Det finns många exempel i ifrågavarande hovrätters praxis på hur läkarutlåtanden inhämtats eller förebringats av svaranden och hur dessa sedan blivit avgörande i mål, där underrätten dömt till döden utan att bekymra sig om utredning eller utan att fästa avseende vid förebringad sådan.®** För att belysa hur ingående Svea Hovrätt tog ställning till bevisfrågorna — liksom till omständigheterna — i dessa svårS.H. prot. 1756, s. 271. Jfr ib. s. 338 och prot. 1766, s. 616. *' .Ifr S.H. ])rot. 1756. s. 287. S.H. prot. 1756, s. 343. Likartat fall 1765, s. 6. För belysande exempel se S.H. prot. 1745, s. 188 och 259; 1756, s. 338. 1765, s. 111; 1766, s. 113, 245 och 616; 1775, s. 13. En jämförelse mellan Svea och Göta hovrätters praxis i barnamordsmål har givit vid handen en tendens hos Göta Hovrätt, särskilt efter tillkomsten av 1750 års förordning, att bedöma dylika mål striingare än .Svea Hovrätt. 99
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=