38 strider kunde visserligen fortfarandeleda till slitningar eller rentiiv väpnade uppgörelser. Men behovet av straffrättsskipningen som maktpolitiskt terrorvapen var i denna tid av mera fast förankrad statlig centralmakt vida mindre än tidigare. Majestätsbrotts- och högförräderistraffens tillämpande i de från högmedeltiden ärvda formerna får alltså uppfattas mera som ett uttryck för bindningen till ett traditionellt system än som ett uttryck för ett verkligt behov av att använda dessa metoder. Den kriminalpolitiska problematiken hade också fiirändrats. Häxförföljelserna hade avstannat och kampen mot kätteriet spehide en alltmer underordnad roll. De stora sociala revolterna hade ännu ej kommit tillbaka. Väl beredde de stående härarna —fortfarande i stor utsträckning rekryterade ur samhällets bottenskikt —svårigheter. Men de hade sedan mitten av lOOO-talet vunnit en mycket större disciplinär stadga allteftersom deras inre organisation förbättrats. Krigen hade i regel en karaktär av militärpolitiska schackbrädesoperationer mellan furstekabinett, som kunde växla alliansförhållanden från en dag till en annan. Detta hade lett till en humanisering av krigföringen, som efter hand minskade behovet att med hård avskräckning hålla truppens lidelser tillbaka. Men fortfarande hade de stora massornas ekonomiska försörjning inte förbättrats på något mera avgörande sätt. Folken levde fortfarande i fattigdom. Statsmaktens eller överhuvudtaget det allmännas ekonomiska resurser voro alltid hårt trängda och alldeles otillräckliga för en kriminalpolitik, där vårdsynpunkterna kunde tillmätas större betydelse. Upplysningsrörelsens reformargumentation måste ses mot denna bakgrund.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=