RB 10

128 vetat vara å färde. M.B. 61: 3 talade nämligen om den som »vetat lörnt, att gärningen var å lärde men den ej uppenbarat, eller oek. sedan gärningen är gjord, fått därom kunskap och hulpit den att dölja». Vetskap om barnamordsuppsåt eller misstanke därom behövde icke föreligga för att förordningen av den 12/7 1750 skidle kunna tillämpas. Anmälningsskyldighet respektive övervakningsplikt förelåg så snart vederbörande fått kännedom om att en kvinna blivit havande. Av praxismaterialet framgår att bariiamörderskorna ofta voro ogifta kvinnliga legohjon.*’*^ Avsikten med denna radikala utvidgning av delaktighetsrekvisitet var uppenbarligen att skapa skärpt kontroll från husbondefolkets sida över dessa kvinnor. Förordningen visar icke blott hur man var beredd att gå till extrema åtgärder för att tvinga fram en skärpt övervakning över den sociala grupp, där barnamorden särskilt ofta fcuekommo, utan också att man ansåg det nödvändigt att göra avskriickningen effektivare genom att ftirsfärka publiciteten kring M.B. 16; 1 med dess presumtion mot kvinnan. Fiirordningen tillkom genom en hemställan från Giita Hovrätt, -som år 1749 begärde att K. Maj:t skulle utfärda ett nytt bariiamordsplakat. I detta borde också förklaras hur man skulle fiirfara med dem. som dolde och förtego en misstänkt kvinnas havande tillstand. Lagkommissionen tillstyrkte att en allmän varning gavs både beträffande presumtionen i 16: 1 och delaktighetsansvaret så att var och en skulle så mycket mer kunna taga sig till vara samt »däruti icke någon okunnighet fiirebära. varjämte därigenom havande kvännors tillstånd kunde uppenbaras och barnamord därigenom förekommas». I sitt yttrande upplyste lagkommissionen att efter tillkomsten av 1734 års lag hade det flerstädes fallit ur bruk att från predikstolarna årligen uppläsa 1684 års barnamordsplakat eftersom numera M.B. 16 och icke 1684 års plakat vore tillämpligt vid barnamord. Lagkommissionen avstyrkte emellertid från detta kapitels uppläsande från predikstolarna. I detsamma funnes omständigheter angivna, som v'oro nö)dvändiga för domaren, men som »i allmänhet snarare kunde uppväcka någon skadelig eftertanke än befordra det åsyfSe nedan s. 156.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=