180 kan detta brev visserligen inte ha haft; grevinnan hade tillåtit sig att också ge Gustav vissa tämligen närgångna råd i höga stat ssaker, och vågade vid närmare eftertanke icke avsända hrevet. Gustav fick läsa det först 1780, då strafflagsreformen redan var genomförd. Men hrevet säger onekligen något om de förväntningar, med vilka man inom den franska upplysningsrörelsen emotsåg hans gärning som monark. Med det starka sinne för den yttre effekten, som var ett drag i hans natur, gav han snart uttryck för att han visste vad som väntades av honom. Den ‘27 augusti 1772, på åttonde dagen efter sin statsvälvning tillkännagav han i rådet sin vilja att brev skulle utfärdas till (iverståthållaräiuhetet, hov- och överrälterna samt landshövdingarna, att alla pinorum skulle förstöras så att de ej kunde vidare användas.^' Man har senare påstått detta vara sin första lagstiftningsåtgärd.^^ Att han därvid kan antagas ha inspirerats av Fredrik den stores exempel har ovan påpekats. Trots att det ut()vades påtryckningar på honom att medge att ett speciellt tortyrftirfarande finge brukas som medel alt frampressa hekännelse, fasthöll han —efter någon tvekan —sin ståndpunkt. Avsikten med dessa påtryckningar man kan snarast tala om en organiserad aktion ledd av en av rikets mest framstående jurister, presidenten i lagkommissionen, riksrådet Melker Falkenberg —var att bevara miijligheten att tillgripa tortyrformen svårare tangelse. som man ansåg vara behövlig särskilt i stöldmål. l’rågan hade uppkommit därför att Gustav i nyssnämnda hrev av den 27 augusti 1772 icke uttryckligen hade fiirhjudil varje form av tortyr utan endast förbjudit alt särskilda pinorum skulle få finnas i tangelserna och befallt att där sådana funnos skidle de IT)rstöras. Xagon anledning att meddela ett uttryckligt fiirhud diirföi' alt, entigt ctf av antikens största snillen, riittvisan icke bör vara hämnd ...» 1 fortsättningen av brevet uttalar sig grevinnan som en god liirjunge till Montesquieu om de milda straffens ftöreträde. Del antika snille hon tiinker ])å iir antagligen .Seneca, vars sentens: »Xenio |)rudens j)nnit, quia peceatum est, sed ne peccetiir», flitigt åberopades både inom 1600-lalets naturriitt och av iqiplysningsrörelsen som argument mot vedergiillningsjirincipen. (Se Schmidt, a.a., s. 155.1 Se hiirom H. Munktell, a.a.. 1940. s. 101. .jfr .l.R. prot. 1772 s. 503 ff.. S.ll. Kungl. Urev 1771 —1777, s. 30S ff. och Modée. a.a. s. 34. Se nedan s. 201.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=