191 nen, Kungl. Maj;t ^ouoiu 1772 års kungl. hrev förbjudit alla sådana verktys^ soin ej aj'de grund i lag ulan fastmera stred emot frihet, mänsklighet och all billighet och kunde missbrukas till utövande av våld och tyranni emot fria medborgare. Kungl. Maj;t hade emellertid å andra sidan i sina svar på Giita Hovrätts och Artillerigeneralkrigsrättens fiirfrågningar i saken förklarat att man skulle förbli vid vad som stadgats angående svårare fängelse. Kommissionen trodde det d;irf(‘)r så mycket mera med Kungl. Maj:ts nådiga vilja instämma vad hovrätten i saken yttrat och att sålunda »alla slika försök avskaffade äre varigenom tortyr tillfogas: men däremot domaren tillåtet med varsamhet vidtaga sådana utvägar var medelst förhärdade personer kunna väckas och röras att låta lämpeliga föreställningar på hans sinne och samvete gcira sannskyldiga intryck» . . . Kommissionen hade alltså här försökt göra en principiell skillnad mellan ett tortyrfiirfarande i egentlig mening, varigenom den brottslige tvingades att bekänna fiir att plågan skulle sluta, och ett svårare fängelse, som borde vara ägnat att bringa honom till ånger och bekännelse. Fiirsvaret för det svårare fängelset var näppeligen hållbart. Lagkommissionen kunde inte gärna vara okunnig om att syftet med det svårare fängelset just var att göra fängelsevistelsen så outhärdlig för den anklagade att han bekände fiir att sli})pa lidandet i fängelset. Av Svea Hovrätts skrivelse i ärendet framgår ju också att hovriitten uppfattade syftet med det svårare fängelset så att det vore användbart icke blott för att tvinga fram den anklagades bekännelse om den egna skulden, utan också vore tjiinligt till alt förmå honom att ange sina medbrotlslingar. Xär Svea Hovriitts skrivelse och lagkommissionens betänkande behandlades den 1 december i justitierevisionen anslöto sig riksråden i princip till hovrättens och lagkommissionens ståndpunkt. »De kunde ej undfalla att lika med hovrätten och lagkommissionen inse nödvändiijheten därav att vid de tillfällen 17 kap. 37 § ntsätter. försiik må giiras med svårare fiingelse.» Å andra sidan »mötte mycken ömtålighet» då det gällde att avgöra vad som borde förstås med svårare fängelse och »huru .1. H. piol. 1/12 1774, s. l(j().') ff. Min kurs.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=