10 vid Iron på de kroppsligt affliktiva äfvensom de infamerande straffens förmåga att afskräcka från brott».** Som vi i det fiiljande skola få se är detta Olivecronas uttalande missvisande. Senare forskning har vis.serligen uppmärksammat antinomiu mellan (histaf Ill:s allmänt humanitära reformattityd och de på en mera effektiv avskräckning inriktade metoder, vilka han loeh den adelsopinion, som kom till uttryck i de deputerades yttrande) tVirordade. men den har avstått från att försöka förklara densamma." h^ftersom det är fastställt att 1779 års reformlagstiftning tillkommit under inflytande av de europeiska upplysningsidéerna är del då anledning att undersöka om inte detta problem kan lösas genom en analys av dessa idéer. Framför allt måste man undersöka de motiveringar fiir straffrätlsreformer, som framfördes av de ledande upplysningsfilosoferna, och fastställa i vad mån och varför dessa motiveringar hlevo accepterade i Sverige såsom rättesnöre för reformarbetet. I']n dylik analys av upplysningstidens reformidéer på straffrättens område förutsätter i sin tur att den idéhistoriska och kriminalpolitiska bakgrunden till dessa idéer är klarlagd, och inom de olika historiska forskningsgrenarna, framhir allt givetvis inom den rättshistoriska, ha en mangfald insatser gjorts f()r att klarlägga denna bakgrund. Dessa insatser ha ännu ej sammanfattats i något allmänt accepterat (hersiktsarhete ulan äro spridda inom en ytterst omfattande litteratur. Det är dock varken niklvändigt eller miijligt att inom ramen hir ett försök att Uisa ovan angivna straffrättshistoriska uppgifter giira en sammanfattning av alla forskningens residtat på delta den allmäneuropeiska straffrättshistoriens område, och jag har därftir begränsat mig till att sammanställa och diskutera de residtat. som synts mig vara av särskild betydelse för förståelsen dels av de allmänna orsakssammanbangen vid uppkomsten av upplysningstidens straffrältsreformer ® OlivecroTia, a.a., 2. iippl., s. 43 f. Min kurs. ' .Såluiula tiar Hetti llennins^.s i sin l)iograi'i; (iuslav Ill, nöjt si^ ined att förklara (s. 82) att »lians innliveriiif' för avskaffaiule av dödsstraffet för liarnainord förefaller oss knajipast humanitär: dciden vore inte ett noi^ avskriiekande straff för en harnaniörderska» . . . .Tfr iiven Folke Alnién. Gustav III och hans rådfjivare 1772—89. 1940. s. 189 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=