no utav mange examinationer av dannekvinnor ieke velat vara bekänd sig vara havande, sä oek hint och dolt barnsens lik, del dött är tunnel, därbire kunde ingen fria hennes liv, sä att barnet var ju omkommet av hennes vällande oeh vilja. Blev diimd till svärdet.» Det anmärkningsvärda är att rätten ansäg kvinnans diiljande av havandeskapet lik idgöra tillräekliga indieier pä att hon uppsätligen bringat barnet om livet. Frän att grunda en fällande dom pä dylika indieier oeh till att i lag uppställa en presnmtion mot kvinnan enligt vilken hon under vissa givna omständigheter hade att bevisa att bon inte diidat barnet, var steget inte längt.-^ Det är möjligt att detta rädhusrätlens ställningstagande var influerat av som vid dessa indieier medgav tortyr, eller tydligen ocksä av födseln —samt av barnets av nägon hansealisk rättsbildning, som utveeklal antingen en praxis eller en i lag given presumtion. vilken tjänat som fiuebild.-** Men det är oeksä länkbart alt rätten självständigt kommit till den uppfattningen att de mot kvinnan förebringade indieierna voro tillräekliga fiu' en fällande dom. Del kan fiir övrigt ba IVirekommit omständigheter i mälel, t.ex. att den anklagade hade ett notoriskt däligl anseende ete.. varom protokolhd ieke giver upplysning, oeh som päverkat rätten vid dess ställningstagande. Inte desto mindre belyser rättsfallet, vilken svär situation en dätida domstol i Sverige som i utlandet ställdes inIVir. dä den skulle -* .\lt medgiva kvinnan alt i denna situation med egen ed eller edgiirdsniiin värja sig torde knapi)ast ha framstått som en tiinkbar utväg. Tilltron till edgärdsmannainslitutet som bevismedel bade visserligen ieke ])å ett avgörande sätt försvagats vid tlenna lid. Tviirtom kom del ofta till anviindning i umlerriitterna. Hxem])el finns l.o.m. på dess tilläm|)ning under löOO-lalet vid så grova brott st)m mord. trolldom, mordbrand, tjiivnad oeb bor. (Munktell, a.a., lt)40, s. 141 f.) Men svarandena i mål om barnamord tillhörde i regel en social kategori — »löskonor» eller - pigor» — som inie hade en såilan förankring i samhiillet att det för dåtida uppfattning kuiule ba någon mening alt låta dem värja sig med edgiirdsmän. Om de fick \;irja sig med egen ed. skulle detta ba medfört att ansvar för detta brott ytterst siillan kunnat utkrävas. Redan inskiirple att man ieke fick siitta tro till den anklagades egna upj)gifler i mål om barnamoial, ilå de inte stöddes av faktisk bevisning från hennes sida — »sunst möcbt sicb eyn jede Ibätlerin mil eynem solcben gcdicblen fiirgeben ledigen». Denna syn|)unkt kommer till uttryck också i de svenska strafflagsförslagen på 1640-talet. .Se nedan s. 110 ff. -» Se ovan s. 108 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=