88 igenom atl det ger ett kontinuerligt avskräckande exempel och inte en tillfällig förskräckelse, som kan övergå till medlidande. Det i förhållande till Beccarias argumentation nya är tillägget att straffarbetet ändock icke utesluter förhoppningen att återbörda till samhället en nyttig och förbättrad medborgare. 1 detta tillägg skönjes ju Filangieris inflytande. Leopold har alltså smält samman den från Beccaria hämtade läran om frihetsstraffets överlägsenhet över dödsstraffet som avskräckningsmetod och Filangieris tanke att straffet hiir verka till den brottsliges förbättring. Men det är missvisande att säga att han betraktar brottslingens återanpassning till samhället som huvudsyftet för alla straff. Det är självfallet inte avsikten att på grundval av denna summariska redogörelse för vad Leopold faktiskt sagt i sina motiveringar för dödsstraffets avskaffande påstå att rationalistiska motiv därvid varit avgörande för honom. Fn sådan bedömning fiirutsälter ingående undersökningar av hans reformåskådning. Men det är åtminstone tydligt att Fischls och Badzinowiczs ovan citerade omdömen äro för onyanserade. Deras ståndpunkt låter sig inte heller väl förena med det faktum — som Badzinowicz dessutom själv framhåller som ersättning fiir dödsstraffet var mycket hårt.'’’ att det straffarhetsstraff som Leopold införde Radzinowicz, a.a. s. 300, talar t.o.ni. om 5>an extremely severe penalty».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=