119 än sometf ultrycklör en des[)eration inlören allmänt utbredd ökning av barnamorden. Denna reaktion —liksombetänkligheterna inför indiciebevisningen mot kvinnan —kom till klart uttryck i det betänkande som är 1648 framlades av 1042 ars lagkommission. I detta framhölls alt l)rollet ifråga »nu i alla landsändar mycket böres och gement är». Det vore farligt för en domare att uti denna grova synd och ibland mycket mörka sak om barnens liv och fullkomhghel döma till livet av blotta presumtioner ocb tecken, eftersom en barnaföderska genom otidigt arbete, hårt lyftande, stora fall eller annan händelse, liksom även på olika sätt av egen vilja kunde skada fostret till livet och otta dött föda. Det vore diirför önskvärt att det utlovade patentet om barnamörderskor kunde publiceras, »att de havande Wise konor, som ingen sitt tillstånd uppenbara, föda sedan i lönn, neka och försvärja gärningen, lägga fostret å fjiilster, därmed konornas onda och arga up})såt om barnemordet nogsamt förnimmes, mista livet, och dess Hiregivande, som säga sig hava diitt fött, skulle intet giilla med mindre de vittne hava, och någon sin lägenhet upptäckt, pa det att alle, som dragas med sådana onda tankar om livsfruktens förgörande, måtte genom straffets svårbet och fruktan av det onda uppsåtet avskräckas». Man fiireslog vidare att dessa regler skulle förkunnas från ])redikstolarna så att de bättre nådde kvinnorna, som inte så ofta kommo till tings. Förslaget avslutades med det intressanta uttalandet att genom ett dylikt »strängt mandat vore var missdadariima förvissad om straffet, där efter en domare icke fiir de tecken och pravsumtioner. som vore om själva mordet, utau för mandats överträdelse säkert döma kunde». Antell har om detta utlåtande framhållit att det är anmärkningsviirt bl.a. därför att det intager »en vida högre ståndpunkt än de i Frankrike, Tyskland och England på denna tid rörande samma fråga utfärdade föreskrifter». »Man har» —säger Antell — »här åtminstone blicken öppen för faran att döma på blotta präsumtioner och tillerkänner domaren rätt att bedöma saken som ett kungl. förbudsbrott, och man lämnar vidare kvinnan åtminstone riitt att kunna genom vittnen bevisa sin oskuld.» .Se .Viilell, a.a., .s. 45 f. Belänkandel eil. efter Alniqiiist, a.a., .s. 139 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=