124 skräckningsinetoderna gav myndigheterna inget val: barnamordsbrottet måste motverkas genom skärpt avskräckning. Barnamordsbrottets sällsynthet i Sverige ämm på 1500-talet och dess större vanlighet på 1000-talet tyder på alt kyrkans kontrollapparat och därmed dess inskridande mot nlomäktenskapliga förbindelser blivit effektivare. ,In hårdare och mera allmänt den under 1500-talet framträdande protestantiska kyrkoplikten loch de världsliga straffen för lägersmål) tillämpades, jn stiirre hlev skammen och därmed de menliga fiiljderna f(')r kvinnan. 1’dt belägg härför finns i Svea Hovrätts påminnelser till 1090 års förslag till Missgärningsbalk, vari hovrätten bl.a. anförde att den »av åtskillige exempel har befunnit, alt många kvinns]HM'soner. de som fiirsla gången blivit kränkte, bava fiirnämligast f<»r den fruktan de haft för kyrkoplikten, den de så neslig hålla, gripit till det orad att mörda sitt barn». Hovrätten ifrågasatte därför om inte sådana kvinnor skulle fcirskonas från uppenbar kyrkoplikt och i stället beläggas med annat straff eller slippa med hemligt skriftermål i sakristian, 'kill yttermera visso framhöll hovrätten kvinnans svåra situation och underströk alt enligt hovrättens mening borde kvinnan väl icke birskonas från världsligt straff, men hon borde icke »civiliter lida till sin ära, fast hon är kränkt, och har lidit moraliler till sin heder». Hon borde vara lika tings- och vittnesbar som mannen, vilken henne lägrat, såvida hon eljest och i annan mallo ick(' vore vanfrejdad. Ty även den omständigheten —menade hovrätten - att hon bleve hållen för ärelös samt att hon måste utstå uppenbar skrift, vore orsaken, som hade bragt mången till del orådel att giira av med sitt foster. Däremot ansågs det världsliga straffet vara »av fast mindre consideration». Samma tanke frambirde lagmannen Gyllencreutz i en debatt i lagkommissionen angående kyrkoplikten den 7 december 1999, diir han hävdade att »man finner fast många exempel, alt mangen haver uti lihiskaläger hellre velat gå till diKlen än kyrko])liklen, så att de hava miirdat sina barn, tagit in förgift etc.» Hovrättens förslag genomfördes icke. Det representerar eniellertid ett intressant uttryck för att en av rikets ledande domslolar redan i slutet av 1600-talet insett det midvändiga i all bryta barnamord. .\v särskild vikt är alt stadgandena om bariikvävningcn i åtskilligt blovo grundläggande ifråga om kyrkotukten. (.\.a. förordet.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=