50 besvara i vad Montesquieu augar. Haus arguiueulatiou rör sig — utoiu belriilfaude lorlyreu — på del rationalistiska planet. Xagon Ibrniel. soin knyter sannnan de rationalistiska och de hunianitära arginnenten. har han därför ieke behov av. 1 det sammanhang, där Montescpnen behandlade desertering, hade han antytt en tanke, som skulle hli grundläggande hos Ilecniimligen alt dixisstraffet är ett ineffektivt medel all avskriieka människorna frän brott. Genom Beccarias avgörande betydelse säväl IVir den fortsatta äsiktshildningen inom upj)lysningsriirelsen som fin' de flesta av de lagstiftare, vilka under 1700talet försiikte realisera de inom denna framförda reformkraven, kom i själva verket denna tanke att l)li den för upplysningstidens straffrättsreformer centrala. Den är emellertid — som vi skola se — icke motiverad med dödsstraffets härdhet idan genom en l)edömning av dess effektivitet ur l)roltsförehyggande syn[)nnkt. rill denna Beccarias sländpnnkl liksom överhuvudtaget till reformäskädningen i dennes arbete »Dei delitti e delle pene», skall jag strax äterkomma. Dessfiirinnan är det skäl att stanna iidiir \’oltaires straffrättsliga reformkrav. Eberhard Schmidt har pä ett utmärkt sätt sammanfattat Voltaires argumentation för en genomgripande reform av straffrättsskipningen:^’ »Auch ihmgalt der Satz: 'L(i veritable jiirisf)ru(lence est d'emjtccher les dclits.' Muss es aber zur Bestrafung kommen, so muss die Strafe iin richtigen ^’erhältnis zinn ^'erbrechen stehen und sicb durch ihre Niitzlichkeit fiir den s(dut du penjde rechtfertigen. Bei grausamen Strafen ist diese Bechtferligung niemals niiiglich, da sie die Sitten verderben und die ^'erbrechen vermehren. Todesstrafen sind als 'anliiikonomisch' zu verwerfen und durch angemessene Zwangsarbeit (z.B. des Falschmiinlzers in den staatlichen Miinzwerken) zn ersetzen.» Av denna sammanfattning framgår pä ett mycket klargörande sätt att vad ^ö)ltaire anförde gentemot den dåtida straffrättsskipningen inte var humanitära synpunkter utan rationalistiska effektivitetsargument.^- lian vänder sig mot grymma straff inte främst ca na ■” .Scliiuidt. a.a. s. 207. •'*- Se närmare \’ollaire.s tuiviularbefe i straffrätlsfrägorna. 1’rix de la .lu.sliee et de rilimianilé, 1777. (Här eit. efter Bil)lit)llie(iue Philo.sophitiiie Du l.égislateur, 5. 1782.1 Märk särskilt artjumentalionen s. 20. ftom då döds-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=