112 partikulärt — om en receptioiisprocess utan om en konsekvens av den dåtida straffprocessens tekniska bristfälligheter, när den tillämpades sommedel att genomföra en avskräckningspolitik riktad mot ett nr bevissynpiinkt så svårbekämpat brott som barnamordet. I Sverige liksom på kontinenten kommo de världsliga och kyrkliga straffen mot ntomäktenskapliga förbindelser att provocera fram barnamord. Den nr den bristfälliga straffprocessen ntvecklade presnmtionen mot den misstänkta kvinnan kom i sin tur att ofta leda till fällande dom. Myndigheterna synas alltså omedvetet ba drivit fram en hög frekvens av barnamordsmål med fällande domar, som i sin tiir skrämde dem till än hårdare tillämpande av avskräckningsmefoderna gentemot detta brott. Utvecklingen på detta område i Sverige under 1600-talet iir av särskilt intresse även därför att barnamord icke fanns upptaget som särskild brottstyp i Karl IX:s appendix. Den mosaiska rättens allmänna talionskrav — give liv för liv — kan visserligen ha haft betydelse fiir bedömandet av barnamordsbrottet, menreaktionen mot detsamma kan icke ha påverkats av den rättsideologiska faktor, som komatt spela en så ödesdiger roll beträffande utvecklingen av t.ex. tidelags- och horsbrotten — nämligen influensen från uttryckliga mosaiska dödsstraffstadganden upptagna i Karl IX:s appendix.'^- Barnamordsbrottets ökade betydelse ur kriminalpolitisk synbeträffande barnamordet överensstämmer i Imvnddragen med den svenska. Varken de danska eller norska medeltidslagarna innehålla straffstadgande giillande barnamord i egentlig mening. Regler beträffande detta brott infördes i en förordning av den 31 3 1635, vilka regler upptogos i Christian lV:s recess av år 1643 (2-5-1) och slutligen i Danske Lov 1683 (följaktligen också i Norske Lov 1687), nämligen i 6-6-8. 1 artikeln stadgades följande: om en kvinna utanför äktenskapet blev havande, födde sitt barn i lönndom och diirvid ej använde sig av de nödiga hjälpmedel, som stod en barnaföderska till buds till hennes egen och det nyfödda barnets välfärd, och barnet ej kunde återfinnas eller modern förebar, att det varit dödfött eller annorledes omkommit, så skulle man anse att hon med vilja hade bragt sitt nyfödda barn om livet och skulle hon straffas i enlighet härmed, d.v.s. med halshuggning. Genom detta stadgande infördes alltså i dansk (och norsk) rätt samma typ av presumtion mot kvinnan, som utbildats i många andra europeiska liinder. .Se .\ntell, a.a. s. 14, 23 f. och 50 n. 1. Se J. E. .\lmcjuist, Tidelagsbrottet, En straffrättshistorisk studie, 2 uppk, 1938, och B. Wedberg, Karl XII på justitietronen, 1944.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=