66 läinpning skulle hällas inom en av huinanitelen dragen gräns. Men Filangieri menar tvärtom att humaniteten skulle tillgodoses inom den ram som ett elTektivl tillämpande av avskräckningsprineipen uppdrog. Den rationalistiska hedömningen iir primiir. den humanitära sekundiir. Lagstiftaren fär visserligen inte tillåta sig större sträiufhet vid fastställandet av straffen för olika brott än vad som iir nödvändigt fiir att fiirehygga brott. Men den strängheten får han tillåta sig. Dessa häschls uttalanden äro så mycket mer anmärkningsviirda. som lian flerstädes betonat att upplysningsmännen grundade sin st raffrättsdoktrin på avskräekningsprineipen.**® Om man lötrsöker sammanfatta upplysningsfilosofiens reformåskådning i vad straffrätten angår sådan den utbildats 177()-talet iir det först och främst alt märka att man sknrpt avvis(ide nedergällningsprincipen som motivering för straffet.'^ Denna ståndpunkt innehar en avgörande brytning med äldre straffriittsdoktrin. Iht auktoritativt uttryck härfiir finns i den stora eneyklopedien, i vars artikel »peine» det heter; »Att låta ett lidande (ivergå någon blott diirför att han själv tillfogat ont och att rikta lilieken mot vad som skett är en inför förnuftet förkastlig grymhet.» Straffet motiverades i första hand med dess sociala funktion att avskräcka människor från brott. Inom ramen för en effektiv avskräckningspolitik ville man så långt miijligt mildra straffen. Att detta krav på straffmildring. så långt den var förenlig med det riittspolitiska effektivitetskravet, var förestavat av humanitära motiv skall naturligtvis inte bestridas. Men den särskilt intressanta konsekvensen av att man accepterade dessa på skilda plan liggande motiveringar ftir reformer är —enligt min uppfattning — att man tvingades till tVirsök att bevisa alt milda straff voro effektivare än hårda, liksom att en differentierad straffskala, där straffets hårdhet bestämdes av brottets samhällsfarlighel. gjorde G!) fram till *** .Se t.ex. Fi.selil. a.a., s. 28 oeli 83. Man måste liålla för ögonen alt npplysningsrimelscn byggde ])å en i hög grad dynamisk idédebatt, diir man iiven i slraffriitlsfrågorna vidareiilveeklade reformlankarna. Montesquieus talionsmelod var ett sätt att bestämma straffet, inte en principiell motivering för straff. Se ovan s. 41 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=