KS politik skärpte straffen på olika områden allteftersom ett behov av effektivare brottsbekämpning gjorde sig gällande. Därmed skapades nya utgångspunkter, högre npp på straffskalan, för de rättvisereaktioner, som gåvo utslaget vid vedergällningstankens omsättande i straffsatser d.v.s. varje enskild straffskärpning fiek på grund av kombinationen av avskräeknings- oeh vedergällningsmotiv verkningar i straffskärpande riktning över hela fältet. En annan faktor, som ej heller tillräckligt uppmärksammats i detta sammanhang, kan bidraga till att förklara att diklsstraffet närmast fick karaktär av normalstraff oeh att de kvalificerade dödsstraffen fingo så stor betydelse. Högmedeltidens människa uppfattade jordelivet som en kort förberedelse- oeh prövolid för det eviga livet. För henne gällde det inte att vinna största mcijliga lycka i det jordiska livet mande —utan att vinna själens salighet. Dcklen innebar med detta betraktelsesätt endast en övergång till en annan oeh högre existensform. Det var först under senmedeltiden oeh renässansen, som den dödsskräckspsykos börjar framträda, vilken skulle taga sig så makabra uttryck i konst ocb litteratur.^- Möjligheten att vinna evig salighet stod emellertid —liksom för denna fiireställning var henne främ- *- Erik Lönnroth har i anslutning till Burcharclt och Huizinga (i en artikel: Döden utan fruktan. Dagens Nyheter 29 5 19.ä7) på ett slående siitt saniinanfattat denna idéhistoriska utveckling sålunda: ». . . Detta är vardagsnioral av 1300-talets modell, utan heroism och utan gudsnådlighet. Dess förutsiittning är en vardaglig förtrogenhet med döden och med tanken på livet efter detta, som har gjort övergången från liv till död så litet i)åfallande att det för vår tid verkar jisykologiskt orimligt. Dess förutsiittning iir skyhög nativitet och mortalitet, myllrande liv och bråd. ohygienisk död. För miinniskor som levde i denna miljö låg det skrämmande inte i att gå över griinsen mellan det ena livet och det andra, idan i att den gudomliga ordningen för det ena eller andra livet rubbades.» Om senmedeltidens förändrade attityd säger han: »En förutsättning för allt detta har varit ett erkännande av att själens kroppsliga hölje inte bara var ett fodral, tillfälligt lånat för jordevandringen. utan en del av människan själv. Under 1300-talet blev andligheten atomiserad. kyrkan förviirldsligad, den gudomliga världsordningen tillrörd i sin tillämjining på det jordiska samhällslivet. Livets horisont blev mera begränsad till det jordiska iin förr, och med begränsningen kom en intensivare upplevelse av de jordiska tingen. Den fruktar inte döden som inte känner och erkiinner att livet kan vara skönt och ögonblicket värt att hålla kvar . . .»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=