9 sliftiiiiig. vilken l)elecknals soin »epoki^örande ^eiioin sin hninaniserini^'slendens oeh sift medvetna brytande med inllytandet från Mnse lag».^ An mera anmärkningsvärt kan det tyckas vara att ridd(‘rskapels oeli adelns depiderade i ståndets lagidskott vidarentveeklade den i pro])osilionen uttryckta avskräckningstanken på IViljande sätt.'’ Till de brott, vilka bir ellektivare avskräckning borde strat Tas hårdare än med dr)dsstral'i‘. ville de —i likhet med propositionen —även löra barnamord, som skidle umgällas med dO par ris. uppenbar kyrko[)likt samt livstidsarl)ete å kronans tukthus. varunder den dinuda vart år på årsdagen av brottet skidle »ntstiillas vid en påle i halsjärn och tvenne timmar i allmänhetens åsyn skämmas så ock där ovan uppå med ett par ris avslral'1'as, ]>(i det f(is(in för den (frovn iniss<fdriun</en hos dskddorne och (dlmdnhelen drlujen nudte ui)f)lio<is^> (min kurs.). Dessa tankegångar utvecklades ytterligare i de deputerades ställningstagande till mordbrandsbrottet. \åd bestraffningen av detta brott var enligt deras fiirmenande gärningsmannens »mer eller mindre känsla av straffet för samhället mindre luklig än den angelägenheten, att diirigenom hos andra injaga en sådan fasa och avsky för brottet, som icke liitt glinnmes, utan ständigt i minnet inskärpes». Ett fiir delta ändamål lämpligare straff än dödsstraffet, som kunde giira ett längre och årligen förnyat intryck på allmänheten, vore hiigsla kroppsplikt »av spiislitande. livstids arbete under kronans häkte samt årlig avstraffning på årsdagen av brottet med sex par spi')». Fiu’slagel gällde mordbrand »då någon med vilja sätter eld å konungens hus. slott och fäste» etc. Då de deputerade ausågo alt dylika brott »fr)ga lära infalla idom råd och beskydd av illasinnade människor, vilka änteligen kunna finna utväg att till ny våda för den borgerliga siikerheten rädda missdådaren utur det honom ådiimda livstidsfängelse». IVireslogo de att den brottslige »borde tecknas med brännmärke i pannan, såsom det tjiinligaste vedermäle av hans fridlösa tillstånd, och vad fiir en ond gärning han begått». 1 sill arbete »Om diidsstraffel» (1891) har Knut Olivecrona tolkal dessa nllalanden som ett uttryck fiir att »man dnnn höll fast Akt“ Maliiislröni. It;ill.sutvecklingt'n 173()—liSOt) (Minnesskrift iignad 171^4 ars lag. 1, liK}4), s. 1,40. ^ Yttrande av ridderskapets och adelns de])utcradc. Sc nedan s. 27() ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=