60 de humanitära motiveringarna stå i förgrunden, gälla helt naturligt tortyren och de kvalificerade dödsstraffen. Men sedan han utdömt tortyren som ohillig och barbarisk anstränger han sig att med en hel serie av riittspoliliska argument visa att den är onyttig eller skadlig ur samhällets synpunkt.’’^ Efter samma schema angriper han de kvalificerade dödsstraffen. De utdömas också av humanitära skäl. Han påvisar därefter i en utförlig rättspolitisk argumentation fiiljderna av vad jag ovan kallat avskräckningspolitikens onda cirkel. Människorna förråas, och det behövs allt grymmare straff för att göra intryck på dem. Han anför också alt användandet av kvalificerade dödsstraff försvårar uppställande av en proportionell skala mellan brott och straff. Man når ganska snart det mått av plågor, som en människa överhuvudtaget kan tillfogas — och därefter kan straffet inte skärpas i relation till brottet.''’^ På ett fåtal punkter möta också rättsdogmatiska motiveringar. Sålunda deducerar han satsen »nnlla poena sine lege» liksom kravet på lika straff oberoende av samhällsställning ur sin uppfattning av samhällsfördraget.^'’ Från Montesquieu och \\)ltaire skiljer sig alltså Beccaria i vad angår den grundläggande argumenlationstekniken på det sättet Hoch.schild. s. 128. För typiska rätlspolitiska motiveringar se i övrigt Ilochschild s. 37, 74, 78 79. 109, 116. 122, 124. 128. 138, 142. 174. 189. 192, 196, 201. *■* Se för argumentationen Hoclisetiild s. 56 ff. Se för argumentationen Hocli.seliild s. 90 ff. Ett intressant exempel på Imr han från en rättspoliliskt motiverail ståndpunkt i tidigare upplagor övergått till en humanitiirt motiverad erbjuder hans uttalande om konkursgäldenär. I 1764 års ursprungliga upplaga förklarar han: »11 fallilo innocente dovrehhe esser custodito come un pegno dei suoi dehiti, ovvero adoperalo nelle opere sue in isconto, ma nutrito ed alimentato da creditori medesimi. (Se originaltexten, cit.ed. s. 92 n. 1.) Hochschild har lagt till grund för sin översiittning en senare upplaga, diir Beccaria påpekar att han tidigare yppat den meningen att »en Banqueroteur, som ej är bedräglig, borde förvaras som en pant för skulden, och nyttjas som slav att arbeta för borgeniirernas räkning». Nu förklarar han sig blygas över ett så hårt tänkesätt. ».Man har anklagat mig för villfarelse i religion, det har jag ej förskyllt; för upprorsmakeri. det har jag ej heller förtjänt, men mänsklighetens rättigheter har jag handlat emot. och ingen gör mig därföre minsta förevitelse. (Se Hochschild s. 182.) Se Hochschild s. 14 och s. 162.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=