132 I § 11 understryker han: '>Ty till den horj^erliga inenii^hetens bästa och säkerhet, varder allt straff utsatt i lagen och diirefter verkställt. Intet (innnt sijftemdl har lagstiftaren härmed» (min kurs.). Han avvisar alltså tanken alt straffet utgör en riiltvis vedergällning för det hegångna brottet. I § 17 sammanfattar han sin syn på slralfets ändamål pa liiljande sålt: . . . Och som överheten, så vid detta (straffet), som allt annat, har del allmänna bästa till sitt ändamål, så utsälles sådant sirali. .som till den allmänna säkerhetens bibehållande tarvas; så att den brottslige därmed förbättrad varder således som i 12 § sades, och andre måge avhålla sig från slika förgripelser, som i 13 § nämnt blev.» De §§ till vilka han hänvisar innehålla följande uttalanden; »§ 1-^ Denna roligheten och borgerliga säkerheten ernås, då de brottsliga och ostyrige bringas där hän. att de framdeles, efter utslåndet straff, antingen ej kunna, eller icke understå sig skada andra och överträda lagen. I förra händelsen mista de livet eller förvisas riket; i den senare, väntar lagen bättring av dem, läs 25 domareregien, sd att de varda goda oeh lijdiga iindersdtar. varom framdeles varder handlat . . imin kurs.) jiå straffets ändamål. Nchrman har på ett elegant sätt undvikit att direkt stöta priisterskapet för huvudet genom sitt avvisande av den teokratiska vedergiillningsläran. Han tillägger nämligen till ovan anförda uttalanden i § 15: »Därföre fastiin Kungl. Förordn. niimne, att grova synder draga Guds hiimnd över riket n;ir de ej straffas, hör likväl i teologien behandlas om e.xjiiatione delictorum och Guds straff eller hämnd men ej här». Diirtill gör han en eftergift för principen ifråga genom att i avdelningen oin »Brott och inissgiirningar emot Gnd» (a.a. s. 103) uttala att om en förgripclsc ernof Giul skulle lämnas utan straff skulle gudsfruktan minskas samt olydnad och otro mot överheten alstras, vilket skulle tillskynda riket en obotlig skada och (Irnga Guds vrede över riket. Som synes är h;ir ej fråg.a om en motsiigelsc. Han förkastar den teokratiska vederg;illningsl:iran som allmänt tilkimplig princip. Men han godtager den som en av flera anförda motiveringar för bestraffandet av brott, som rikta sig direkt mot Gud, t.ex. blasfemi. Nehrman, a.a. s. 61. Nehrman, a.a. s. 63. Nehrman, a.a. s. 61.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=