RB 10

136 ju att milda strati' voro lika effektiva som harda eftersom miiiiniskorna vande sig vid straffens nivå. och varnade för straffskärpningar som universalmedel mot ökad kriminalitet. Xehrman står främmande för tanken pä en omprövning av metoden afl motverka ökad kriminalitet genom skärpta avskräckningsslrafl. Han säger nämligen i § 18 i här anförda arbete:"*^ »Därföre när överheten märker, att någon ogärning tager (■)verhanden, sluter han därav, att det idsatta straffet är för ringa, och att de vanartiga hava mindre räddhåga för straffet än luijt* uti själva ogärningen. Då är ingen annan utväg till att bihehalla den allmänna säkerheten, än alt straffet måste skärpas . . . Ty när den vanartige anser det för större skada, avsaknad eller m'ije. att avhålla sig från ogärningen, än att undergå det straff, som lagen utsatt, kan förbudet föga gott uträtta, med mindre straftel varder ökt.» Detta är ju ett klart uttryck för den urgamla avskräckningspolitikens grundsyn. Med tanke på Xehrmans auktoritativa ställning inom den svenska juridiska doktrinen under 170()-talet är det också av ett vissI intresse att se hur han behandlar dåtidens svåraste kriminalpolitiska problem, nämligen barnamordet. Den humaniserande tendens, som kommit till uttryck i hans bekännelse till förbätlringstanken och hans principiella avståndstagande från den teokratiska vedergällningsläran, lyser här med sin frånvaro. Redan i det arbete, där han första gången tager ställning till presumtionen mot kvinnan godtager han denna presumtion. Han erinrar sålunda i sin »Inledning till den svenska processum civilem» av år 1732 om presumtionen i 1681 och 1684 års barnamordsplakal.’” Den som eftersinnar grunden till denna förordning, anför han. »påminner sig vad en rätt lagstiftare åligger: finner lälteligen. att lagstiftaren ansett detta såsom ett medel att förekomma harnamord. och att detta tillåter prot)ationem in contrarium vittnar erfarenheten». Än mer kategoriskt uttrycker han sig i Inledning till den svenska processum criminalem» av år 1759.^^' Efter att ha relereNctirnian. a.a., s. 64. Han citerar ej heller Montesquieu. ■» .\.a. Gap. XXll, § 23. .\.a. Gap. VI, § 4,').

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=