17cS (Iiiieu. soil! visserligen avböjde den teokratiska vedergiillningsläran, men anfiirde en talionsmotivering för tillämpandet av dinlsstraff vid vissa brott.-® Montesquieu ansåg ju att den person som så till den grad kränkt andras säkerhet att han hotat deras liv hirtjänade att själv förlora livet. C.hristiernin uttrycker en liknande tanke då han säger att det är »enligt med samvetslagen. att den som av uppsåtelig ondska avhänder förståndige människor livet därigenom gör sig skyldig att undergå en valdsam diid Men medan Montesquieu uppfattar dödsstraffet i detta fall som »ett det .sjuka samhällets botemedel» —ett sätt att befria sig fran brottslingen heten hiir skaffa de förolämpade hämnd. Denna synpunkt har ett nära samband med den av honom uttryckta tanken att straffet tjänar till att »tillfredsställa de frommas förargelse över brottet». Det vill då synas som om (diristiernins accepterande av vedergällningsprincipen ytterst är riittspolitiskt motiverat: hämndkänslornas betydelse iir så stor att om dessa icke tillfredsstiillas genom bestraffande av den brottslige består förargelsen ihei" brottet och därmed en störningsfaktor i samhället. Om delta är en riktig tolkning av hans tämligen osystematiskt utförda tankegång gav hans arbete på denna punkt en i tidens ideologiska mil jt’) originell vidareutveckling av den profana vedergällningsprincipen. Det är ovisst vilken betydelse Christiernins arbete kan ha haft för den svenska opinionsutvecklingen beträffande de straffrättsliga reformfrågorna. Sannolikt nådde hans tankar inte mycket längre än till den akademiska miljö, där han verkade.’^” Men arbetet är icke förty av stort idéhistoriskt intresse. Det l)elyser nämligen bur även en för tidens förhållanden kvalificerad teoreliker måste hamna i disparata ställningstaganden, därest han försökte bygga ett straffrättsligt reformprogram både på de traditionella straffrättsliirorna och på upplysningsideologiens reformidéer. .Se ovan s. 41 f. Christiernin, a.a., s. 31. Jag har inte funnit det åberopat i tidningspressen. Det är emellertid tänkbart att det haft betydelse för utformningen av propositionen till 1778— 79 års riksdag om dödsstraffets ersiittande vid mordl)rand m.fl. hroll med ett j)å effektivare avskriickning inriktat frihetsstraff liksom för adelns deputerade i lagutskottet, när de vidareutvecklade denna tanke. Jfr nedan s. 276 ff. anlägger C.hristiernin en annan synpunkt: (iver-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=