MAGNUS ERIKSSONS STADSLAG I nusvensk tolknhw ö AV AKE HOLMBACK OCH ELIAS WESSEN
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I •• RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK SJUNDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
* ♦ V.- ^ { 'U-,* *** *■ -'■ ■K-S *;ir* " ’'r-y . \J ‘ t’ ■ i :L'.''7 ■ V^. <L ^ r‘ ■ \' *•* he i > •TMi- '4.> •m ■ r > .: V^- ■" ^‘ * ‘l •'r. ( . > 1 ■ i e * 4 , w*, : * *>-€•♦ » i : .• « .’C,, A-*' f m t « 4l ■r« ? > J # .S- i . J ■■4 ■f . i '■ -i >■ >a j ( i' ■• r > .‘i.- '.v ; ■ '*'r * V' t : • 4' > -1 t : V’ T 4. , ■y'» H > n. c '•? G •. <. V •Ji 4 ■t 1 Z - -V :;■■ :v <» • ^ t • j * I •, t •; ” 1 t» '•V f • »• »' 4i > % y* ■ .‘ h ^ •m I t f » H : ■ • A • : ■ i ? I 4* 1 1 > : ■> • (■ -I ; « ••;■ * :• 4 *-t ■ t ? V r r - ^ t S - V i • Z' • 4 • ] •f i Ti ( i i ■ -.•1 • -I r,- »■ , V .♦ A 'i ; rX ■ V ^ * ■ i ; r V? V • 4 i. » *• fc-*-V ’ 11 '-V.- I • ’ • • ^ ■ / . • f •i ‘ 1-. i': V : r •a ■ f • ■ ■ I ’ y» ,V V r 1 * 'I ''i i . -!4; -f ■/, ■^.rs *<* * 4 t • C* . • . . Z ; ■ i > 1 .1^ ;..a V f ' ; ! i':.. I ft : \t ■ .« < <■ ■ i. t u: a i - - V t ( > I ^ % t- • • ; p? •r ? 4 I t J . i -' 'r ! . a V n •. -j * ] 4, * •» i J* « ^ .>* ' ( c • : • ^ f ^ . 4- “»•r ; I > • • •V ♦ *- ■• I .V t ; .. -f h w-# >J>> \ 1 ? ; 4 4 ’j; ; f-' v: i A’ J r- ►1 r* : !' • > ‘ i ^ 4 ^ c ,.-; ♦ 'y f T ■if u ' •r* -f\ • f .•r i r i ■‘A V • a i i. *'4 19 * •- r { i- *•' -. i- '. ^ j-V T !• * ::? .t • r ■> < a t y- I. ■Hk a— ■ • ^-•4 - A I a i' »« |:^ - r •■- * ”>* - . • f .: » . .? : a- -I » • • r» ■ • « • ■»* f * I* . * V * y .J V a 4 -V . ' > • 4 > • 1 * *. V • < . t .* ♦ h* \ ■ \ J, f ; •i a 1 •'..«»■ • r.v .4 -c V «» • .-v ? # ' la; 4^ ■ 'n-U' -•‘i ,**»*■♦ ■::ir 4 1 k" -'i'. • <■ ■ .. ^ ; •f • a * '<• * 4 .4 : r » • • >#1 « 4 ' a' V •1 V ; ’>-4 ■■*,' 4 • ■ ,!'■ ■i: ' •, *r ‘'■ct. r a I * ?• < • a :.{ - f r .iJ‘r * *'4» , ■ F - r -r-"- \ *4 ? - C • i r • f • c « *e , 1 •'.a i: J •i • : . • ♦ «■ i; a W.- t«'"- *( «‘ r»- "'i »v« ■ / ■ S:,' . ' ! •V . \ f . : •.y ♦- 1 % \ < -i
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OFIN
SKRIFTER UTGIVNA AV INSTITUTET FÖR RÄTTSHISTORISK FORSKNING GRUNDAT AV GUSTAV OCH CARIN OLIN SERIEN I • • RATTSHISTORISKT BIBLIOTEK SJUNDE BANDET A.-B. NORDISKA BOKHANDELN, STOCKHOLM I DISTRIBUTION
LUND 1966 CARL BLOMS BOKTRYCKERI A.-B.
i
Plansch 1. Kungabild ur en 1400-talshandskrift av Magnus Erikssons Landslag Illustration till Konunjtsbalkcn i Maitnus Erikssons Landslag. Inskriften pa sprakbandet lyder: iliita i'sf ci jyo/cs/iis (Åz honom är makt yiven). Nedanför kun.eabilden rubriken halkcr. Eoto Gunnar Eriksson 196^.
MAGNUS ERIKSSONS STADSLAG I NUSVENSK TOLKNING AV ÅKE HOLMBÄCK och ELIAS WESSÉN
översättningen är gjord av Wessén, som också i huvudsak har utarbetat kommentaren. I fråga om noter med juridiskt innehåll har kommenteringen skett under samarbete mellan utgivarna. Några av dessa noter ha författats av Holmbäck. I anslutning till planscherna böra följande uppgifter lämnas. »Söderköpings lagbok» från 1387 (plansch 2) är den äldsta daterade handskrift av Stadslagen, som har blivit bevarad. C. J. Schlyter betecknar den i sin är 1865 tryckta utgåva av MESt (SGL 11) som hs B av Stadslagen. Handskriften förvaras i Kungl. Biblioteket och har signum B 170. — »Stockholms Stads lagbok» (planscherna 3 och 4) är en prakthandskrift som tidigare tillhört Stockholms Rådstugurätt och numera förvaras i Kungl. Biblioteket (med signum B 154). Hos Schlyter kallas handskriften hs A av Stadslagen (till den del den återger Kyrkobalken, hs K av Upplandslagen, SGL 3). Hs A har legat till grund för den första tryckta editionen av Stadslagen (1617—18) liksom till Schlyters utgåva är 1865. Schlyter ansåg hs A vara den äldsta bevarade handskriften av MESt. Nu förevarande arbete utgår emellertid i anslutning till en redan pä 1920-talet framlagd uppfattning frän att hs B är äldre än hs A. Den senare är sannolikt skriven under förra hälften av 1400-talet. Skälen för omdateringen redovisas i Inledningen. — Bilderna pä planscherna 1, 5 och 6 äro hämtade frän den handskrift av MEL, som förvaras i Uppsala Universitetsbibliotek under signum B 68 (Schlyters hs nr 39 av MEL). Detta innebär alltså en fortsättning av den publicering av bilder ur samma handskrift, som inleddes i »Magnus Erikssons landslag i nusvensk tolkning» (1962). I sistnämnda arbete, s. VI, lämnas några ytterligare upplysningar om handskriften, som anses tillkommen under förra hälften av 1400-talet. Ingen av de tre bilderna frän handskriften har något, som speciellt anknyter till landsbygden. Bilden pä plansch 1 är återgiven av Olaus Rudbeck i planschbandet till Atlantican (Tab. 25). Den finns vidare reproducerad som bilaga till uppsatsen »Kungabilder i svenska laghandskrifter och några paralleller därtill» av Per Gustaf Hamberg (i; Proxima Thule. Sverige och Europa under forntid och medeltid. Hyllningsskrift till H. M. Konungen den 11 nov. 1962). De reproducerade bilderna ha fotograferats av förste fotograf Gunnar Eriksson, Konsthistoriska institutionen, Uppsala. Klichéerna ha utförts av Buchtrups Klichefabriks A/S Århus. På den bundna upplagans pärm återges Magnus Erikssons stora sigill. Inskriften lyder: SIGILLVM MAGNI DEI GRACIA SWEORVM GOTORVM ET NORVEGIE REGIS (Magnus’, med Guds näde. Svears, Götars och Norges konungs, sigill). Den på titelbladet och omslaget avbildade medaljen över Johan Stiernhöök är slagen av Svenska Akademien 1837. Den är graverad av C. M. Mellgren.
INNEHÅLL Lörkortningar Inledning: I. Text och handskrifter. Av Elias Wessén IL När författades Magnus Erikssons Stadslag? Av Åke Holmbäck IX XIII EV Mag II ii s Er i k s sons Stad siag Konungsbalken Giftermålsbalken Årvdabalken Jordabalken Byggningabalken Köpmålabalken Skeppsmålabalken Rådstugubalken Edsöresbalken Högmålsbalken Dråpamålsbalken I (omdråp med vilja) Dråpamålsbalken II (omdråp av våda) Såramålsbalken I (om sår med vilja) . Såramålsbalken II (om sår av våda) . Tjuvabalken Dobblarebalken Förklaringar till dobblarebalken 3 38 56 70 87 114 155 170 213 232 240 251 260 273 278 291 292 Rättelser 294
FÖRKORTNINGAR Add=Additament, Tillägg (till VgL) AM=Arnamagnaianska handskriftsamlingcn (Det Arnamagnxanske Institut, Proviantgärden, Köpenhamn) ANF=Arkiv för Nordisk Filologi APhS=Acta Philologica Scandinavica B=Byggningabalken (i MEL, ÖgL, SdmL, DL, VmL), Byalagsbalken (i UL, FIL) Bj 33Bjärköarätten (SGL, bd 6) BorgL=Borgartingslagen (NGL 1, s. 3 39 f.) D=Dråpamälsbalken (i MEL), Dräparebalken (i VgL II), Dräpsbalken DGL=Danmarks Gamle Landskabslove (Kbhn 1920 f.). DL=Dalalagen (SGL, bd 3) DN—Diplomatarium Norvegicum E=Edsöresbalken EidsL=Eidsivatingslagen (NGL l,s. 375 f.) Eriks SjL=Eriks Sjxllandske Lov (DGL, bd 5, 6) F=Fredsbalken (i VgL II) fda. =: forndanska FIL=Hälsingelagen (SGL, bd 6) hs=handskrift (en), handskrifter (na) HT3=Historisk Tidskrift isl. =isländska J=Jordabalken JL=Jyske Lov, Jyllandslagen (DGL, bd 2—4) Kg=:Konungsbalken Kk=: Kyrkobalken Km=Köpmålabalken KrL=Kristoffers Landslag (SGL, bd 12) Kv=Kvarnbalken (i VgL) L^Lekarerätten (i VgL) M=Manhelgdsbalken (i UL m.fl.)> Om dråp (i VgL) MEL=Magnus Erikssons Landslag (SGL, bd 10) MESt =Magnus Erikssons Stadslag (SGL, bd 11) mht. =medelhögtyska mit. =medellågtyska NGL^Norges Gamle Love, bd 1—5 (1846 —95) NoB=Namn och Bygd pr=Principium (första stycket, »huvudstycket», i varje flock) PRF=Privilegier, Resolutioner och Förordningar för Sveriges städer, utg. av Stadshistoriska Institutet. Del 1 12 5 1—1 5 23 (1927) R=Rättegångsbalken (i MEL, ÖgL, UL m.fl.), Rättlösabalken (i VgL) S=Säramälsbalken (i MEL, VgL I) SAOB=Ordbok över Svenska Språket, utg. av Svenska Akademien SD=Svenskt Diplomatarium, Diplomatarium Suecanum manfeng. =fornengelska fgutn. =forngutniska fht.rz; fornhögtyska fl. =flock fno. =fornnorska Forn=Förnämesbalken (i VgL) FornS=Förnämessaker (i VgL) FrostL=Frostatingslagen (NGL, bd 1) fs. =fornsaxiska fsv. =fornsvenska G^Giftermälsbalkcn GL=Gutalagen (SGL, bd 7) GulL=Gulatingslagen (NGL, bd 1) GVR=Gustav Vasas Registratur H=Högmälsbalken
X SdmL=:Södermannalagen (SGL, bd 4) SDns=Svenskt Diplomatarium. [Ny serie] Fr.o.m. år 1401. Bd 1—3 SGL=Sveriges Gamla Lagar, bd 1—13 (1827 —77) SjL=Själlandslagen, se Hriks SjL, Valdemars SjL SjKk=Sjxllandskc Kirkelov (DGL 8, s. 445 f.) SkKk=Skänska kyrkorätten (SGL, bd 9, s. 3 57 f., DGL 1, s. 821 f.) SkL=Skanelagen (SGL, bd 9, DGL, bd 1) SkSt =Skänska stadsrätten ^SGL, bd 9, s. 399 f.) SL=Svenska Landsmålen Sl^Slagsmålsbalken (i VgL) SLL=Svenska landskapslagar, utg. av Å. Holmbäck och E. W'essen, 1 —5 (^1933 —46) SmL=Smälandslagen ^SGL, bd 6) SNF=Studier i Nordisk Filologi SRP=Svenska Riksarkivets Pergamentsbref fr.o.m. år 1351, bd 1—3 ( 1866, 1868, 1872) SRS=Scriptores Rerum Suecicarum, bd 1—3 (1818—76) ST=Sveriges Traktater med främmande makter (1877 f.) SvJT:=Svensk Juristtidning Tj =Tjuvabalken, Tjuvnadsbalken U (Utg) =Utgärdabalken (i VgL 11) UL=Upplandslagen Urb=Urbotamål (i \\gL) UUB=Uppsala Universitetsbibliotek V=Vådamålsbalken (i ÖgL), Om vådasår (i VgL) Valdemars SjL (ValdSjL) =Valdemars Sja:llandske Lov (DGL, bd 7, 8) VgL Äldre ^^ästgötalagen (SGL 1, s. 2 —74) VgL II—Yngre Västgötalagen (SGL 1, s. 77—253) VgL III =Lydekini excerpter och anteckningar (SGL 1, s. 2 57—281 ) VgL =Vidhemsprästens och Johannitmunkens anteckningar (SGL 1, s. 28 5 —344) VITAAkad=Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien VmL=Västmannalagen (SGL, bd 5) VSj =den s.k. Visby sjörätt (SGL, bd 8, s. 183 f.) VSt =Visby stadslag (SGL, bd 8) Ä=Ärvdabalken ÖgL=Östgötalagen (SGL, bd 2)
INLEDNING
■«
1. TEXT OCH HANDSKRIFTER AV ELIAS WESSÉN Magnus Erikssons Stadslag (MESt) är bevarad i ett stort antal handskrifter från medeltiden och 1 500-talet, sammanlagt åtskilligt över 100. Därav härröra 5 (jämte ett fragment) från senare delen av 1300-talet, drygt ett 40-tal från 1400-talet, och de övriga (omkring 60) från 1 5 00-talet och början av 1600-talet. Tryckt blev Stadslagen första gången år 1617, enligt titelbladet, stadfäst av Gustav II Adolf och utgiven följande år (1618). I denna form var den sedan gällande lag för städerna ännu drygt ett århundrade. Den trycktes under denna tid ytterligare ett stort antal gånger; viktigast är en upplaga år 1730 med kommentar och ordregister, utgiven av borgmästare I. Arnell.^ Från 1 sept. 1736 avlöstes Stadslagen av Sveriges Rikes Lag, av ständerna antagen år 1734 och gällande för både land och stad. I en del handskrifter från 1500-talet (bl.a. Schlyter hs 41 i Skara Stiftsbibliotek) ingår ett »Förspråk» och en del anteckningar och förklaringar till MESt. Både tankar och stil visa otvetydigt, att de äro författade av Olaus Petri. Under rubriken »Kommentar till Stadslagen» äro de utgivna i Olaus Petris Samlade skrifter Bd 4 (1917), s. 315 f.‘ Förklaringarna avse i allmänhet endast att tolka dunkla uttryck och lagens mening i vissa fall. Någon gång göres jämförelser med andra svenska lagar (särskilt UL och ÖgL). Arbetet är, liksom »Domarereglerna», en frukt av Olaus Petris verksamhet som sekreterare vid Stockholms rådstugurätt under åren 1524—31, då han dagligen hade anledning att tänka över Stadslagens bestämmelser. Det är tillika det första blygsamma försöket i svensk rättsvetenskap och som sådant av stort intresse. Även det följande århundradets begynnande rättsstudier ha anknytning till * Se J. Rudbeck, Svensk lagbibliografi för tiden före 1734 års lag (1915). - Jfr Inledning, av K. B. Westman, s. XI f. —Tidigare utgivna av C. G. E. Björling, Vår äldsta lagkommentar ( 1896).
XIV MESt genom Johan Skyttes »Kommentar till Stadslagen» 1608 (utg. av J. E. Almqvist, 1962).^ Det stora handskriftsmaterialet är redovisat och klassificerat av C. J. Schlyter i Inledningen till hans utgåva av »Konung Magnus Erikssons Stadslag» (i: Samling af Sveriges Gamla Lagar, Bd 11, 1865). Till denna noggranna förteckning har under de gångna hundra åren endast jämförelsevis obetydligt funnits att tillägga.^ Det viktigaste är ett par uppsatser av Nat. Beckman, Kalcndarium ur Cod. Line. J 79 [ =MESt: hs O] (i: LinköpingsBiblioteks Handlingar 3, 1922, s. 52 f.). En nyfunnen handskrift av Stadslagen (i: Göteborgs Högskolas Årsskrift 39, 1933, s. 7 f.) och Eine Handschrift des schwedischen Stadtrechtes (i: Arkiv för nordisk filologi Bd 50, 1934, s. 260 f.), jämte vad som handlar om MESt i samme författares bok »Studier i outgivna fornsvenska handskrifter» (1917).^ Stockholms-handskriften, Schlyters textutgåva, är utgiven i fotografisk reproduktion år 1944 (Corpus Codieum Suecicorum Medii AEvi, Vol. 4), med inledning av N. Ahnlund. har legat till grund för som Någon originalhandskrift av MESt har icke blivit bevarad. Alla de bevarade handskrifterna äro sålunda avskrifter, av mycket olika värde. De 18 äldsta ha av Schlyter signerats i ungefärlig tidsföljd A—S. Därtill kommer i hans förteckning ytterligare 92 handskrifter, signerade 19—110. Efter Schlyters utgåva ha endast några få medeltida handskrifter av MESt kommit i dagen, därav en från 1300-talet (hs B 127 a i Kungl. Biblioteket, Stockholm).*' Flera av dessa handskrifter äro avskrivna efter ännu bevarade Tidigare även av E. (1905). •* Se R. Geete, Fornsvensk bibliografi (1903), nr 414, och de bada Supplementen 1919, nr 1035 och 1945, nr 126. Två medeltida handskriftsfragment av MESt äro nyligen påträffade i Dylta bruk (Närke). Det ena, som består av ett enda pergamentsblad, har en text omfattande slutet av Tj och början av Dobblarebalk (Schlyter s. 3 93 rad 6—s. 398 rad 2), det andra, ett lägg av 4 blad, innehåller en del av ett register över MESt:s balkar och flockar ^fr.o.m. J 8 t.o.m. D II 1). Möjligen ha de båda fragmenten tillhört samma handskrift. De tyckas närmast ansluta sig till gruppen hs BCGKQ. Se L. Elmer i Vetenskaps-Societetens i Lund Årsbok 1965, s. 99 f. *’ Se C. J. Schlyters Inledning till »Konung Christoffers Landslag» ( 1869), s. cix f. (om hs D b V 14 i Edinburgh University Library från senare hälften av 1400-t. och hs B 82 i Kungl. Bibi., från början av 1 5 00-t.) och Nat. Beckmans ovan omnämnda arbeten (framför allt om hs B 127 a i Kungl. Bibi., fran slutet av 13 00-t.).
XV original, och sådana få givetvis för frågor om textens gestaltning och historia endast ett sekundärt och begränsat värde. Sålunda äro exempelvis hs H, I och (större delen av) P avskrifter av hs A. Schlyters beteckningssystemär fortfarande användbart och praktiskt vid ett studium av texten i MESt. Det kan emellertid vara lämpligt att för de viktigaste och äldsta, de 18 första i Schlyters förteckning, här i en tabell ange deras nutida bibliotekssigna och därmed också, var de numera förvaras: A H4 i Kungl. Bibi. B =B 170 C =:B 127 D =J 88 i Linköpings Stiftsbibl. L =B 5 b i Kungl. Bibi. F (fragment) AM Add. fol. 17 i Arnamagnx’anska samlingen, Köpenhamn G =B 5 0 i Uppsala Univ.-bibl. H —Thott nr 2197 i Det Kgl. Bibi., Köpenhamn Karlstads Läroverksbibl., perg. nr 4 Därtill kommer den nyss nämnda, efter Schlyters utgåva tillkomna hs B 127 a i Kungl. Bibi. (från slutet av 1300-t.). K =B 126 i Kungl. Bibi. (tidigare: Nr 46) L =B 185 M=B 47 N=B 4 0=J 79 i Linköpings Stiftsbibl. P =Skoklostersaml. perg. 4:o, Riksarkivet Q=Germ, nr 84 4:o, Deutsche Staatsbibliothek, Berlin R =Bibl. Nat. nr 7830, Paris S =B 27 i Uppsala Univ.-Bibl. (tidigare: Nr 47) I Fyra av de bevarade handskrifterna ha varit i långvarigt bruk som officiella lagböcker för vissa städer, nämligen: hs A för Stockholm, hs B för Söderköping, hs L för Arboga och hs nr 19 hos Schlyter (=Ny Kgl. Samling nr 223 8 4:o i Det Kgl. Bibi., Köpenhamn) för Trosa. Härtill kommer från nyare tid Mariestads lagbok, skriven år 1597 av stadens skrivare (hs nr 60 hos Schlyter =hs B 129 i Kungl. Bibi.). Möjligen kan ytterligare någon av de bevarade handskrifterna ha tillhört rådstugurätten i någon medeltidsstad. Man skulle kunna misstänka den tyvärr så illa medfarna hs B 127 a; men säkert är det ingalunda. Varje medeltida stad måste ha haft sin handskrivna lagbok. Den skulle förvaras 1 en kista tillsammans med sigill och privilegier (Kg 3), den skulle uppläsas en gång om året (Kg 23), och envar hade rätt att mot en avgift få lagens innehåll i en viss rättsfråga uppläst för sig (R 6). Det är då förvånande, att endast fyra sådana
XVI lagböcker numera finnas i behåll. Vart ha alla de andra tagit vägen? Förmodligen ha de flesta gått till spillo genom brand eller annan förstörelse. Så snart lagen hade blivit tryckt (1617—18), var den ju bekvämt tillgängligpå ett helt annat sätt än tidigare. Man har då sannolikt mindre vårdat sig om de gamla slitna och svårlästa skinnböckerna, som icke längre voro till någon nytta och som därför saklöst fingo förkomma. Utom de nämnda fyra stadsböckerna finns i ytterligare två fall klart besked om nedskrivningsorten. Vi kunna då med säkerhet räkna med att det föreligger avskrift av dennas officiella lagbok: hs O, skriveni Nyköpingår 1469; den innehåller vidslutet avMESt (fol. 78) en ovanligt bestämd lokalisering och datering: Här lyktas köpsfadz lagh. Hiilken som uaro scrcfwcii j Nycöpiuig. Oc lyktat Aarom epter gudz byrd MCDLXIX [1469] ffredagen nest fore ridder sancte Georgii daagh [d.v.s. 22 april]; ‘ hs S, skriven »i senare hälften af 15:de århundradet». Den är mycket defekt. »Efter R 34 införes en flock, innehållande en af K. Magnus Eriksson år 1360 åt staden Vesterås gifven stadga angående bysättning; hvaraf kan slutas att denna handskrift, eller snarare en handskrift från senare hälften af 14:de århundradet, efter hvilken denna är afskrifven, blifvit skrifven för nämnde stads räkning . . . Texten är upfylld af mer eller mindre betydande af - vikelser, af hvilka de flesta väl endast äro ämnade att vara redaktionsförbättringar; men många äro sådana, att de omöjligen kunna antagas vara godtyckligt gjorda ändringar af en skrifvare, utan måste hafva tillkommit genombeslut, fattade vid lagbokens granskning i den stad, för hvars räkning afskriften blifvit gjord» (Schlyter). Texten i hs S innehåller en ovanligt stor mängd förkortade ordformer, vilket gör den ganska svårläst. Den har överhuvud taget karaktären av ett snabbarbete utan alla pretentioner. Den står i en helt annan klass än sådana prydliga handskrifter somhs A, B och D. Dess värde består i att den representerar den förlorade lagboken för Västerås. Det finns flera senare avskrifter av denna, från 1500- och 1600-talen. Genomdessa två handskrifter hs Ooch S kunna vi sålunda skaffa oss en tämligen säker, om också ofullständig bild av de förkomna lagböckerna för Nyköping och Västerås.*^ ' Om hs O se vidare s. XL f. Om lokalisering av fsv. lagböcker se N. Beckman (1917), s. 11 not.
1^ oo ort c " o £ > « • — ^ 5- O on c O r3 rt 00 rj "TS C c rt o -o c/5 > C rt c » S s 4-> w > n 00 c "O rt c :s rt -C -Cl . o _c 2 o - ^ J i !/i O rt 7^ Q-Q u P UJ rt Uj ^ 5 n ”O jf c :rt « 3 = O -0^5 "■' -"o C ^ Ä ti O c _Q ■? rt cj o 4-» bC :0 B a. ;;3 *= o .S oo :0 O "O :0 rt c/5 Ä s 3 5f ~ rt ' Ö £f oo CLt ZJ P oS ^ ä J3 </5 cu o oo c ^ rt 3 CL,
XVII Flertalet av de bevarade medeltida handskrifterna av MESt torde sålunda ha tillhört privatpersoner och varit utförda för deras räkning, antingen förmögna och inflytelserika borgare eller lagkunniga och politiskt verksamma frälsemän, riksråd eller lagmän. Det är mycket märkligt, att vi känna så litet till om dessa handskrifters ursprung och historia. Uppgifter omskrivare, tillkomsttid och ägare äro sällsynta. Den gruppering av materialet, som man kan göra på grund av allmänna likheter i textformen, blir därför ganska osäker och bristfällig. En sådan privatägd handskrift är hs N, »Arvid Trolles lagbok». Den innehåller både Landslagen och Stadslagen, i nu nämnd ordning. En annan är hs O, såsom förut nämnt skriven i Nyköping år 1469, troligen på beställning av någon borgare i staden; den har som naturlig följd därav Stadslagen före Landslagen. En tredje är hs D, en särdeles vacker och intressant handskrift, om vars ursprung vi tyvärr veta så litet. Den är synnerligen väl bevarad, föga sliten och smutsad; detta tyder på att den har legat skyddad i något privatbibliotek, icke varit i dagligt bruk vid en rådstugurätt. Däremot har den tydligt samband med en handskrift av Landslagen, MEL: hs E (=hs B 5 i Uppsala), som är skriven av samma hand, ehuru enklare. Ett studium av Schlyters textkritiska apparat kan lätt avslöja vissa frändskapsförhållanden handskrifterna emellan. Sålunda är det alldeles tydligt, att hs BCGKQ gå tillbaka på en gemensam källa, som icke längre är bevarad. Likaså är det tydligt, att hs LM stå varandra mycket nära, utan att dock någondera kan vara direkt avskrift av den andra. Ett liknande förhållande råder mellan de nyss nämnda handskrifterna N och O; och dessa båda överensstämma i sin tur i mycket med hs D. Det framgår emellertid också alldeles klart, att de båda grupperna hs DNO och hs LM ofta gå tillsammans gent emot de andra, såväl gruppen A(FilP) som gruppen hs BCGKQ. Många handskrifter ha tydligen gått förlorade, och det har därigenomuppkommit luckor i systemet. Det är därför svårt att fullt säkert utreda de bevarade handskrifternas förhållande till varandra, och därmed textens historia. Det kan ofta tänkas flera möjliga förklaringar. Därtill kommer, att det är högst ovisst, omalla de bevarade handskrifterna kunna återföras till en enda gemensam källa. Det är II M<i>/ntfs lu ih'ss<))is Stnds/dfj
XVIII m.a.o. möjligt, att det icke har funnits en enda originalhandskrift, utan flera, som i auktoritet ha varit ungefär likställda. Nat. Beckman, som mer än någon annan har sökt utreda dessa frågor omStadslagens medeltida handskrifter,*' har sammanfört dem till följande grupper eller texttyper: texttyp Stockholm: hs AHIP, nr 41,^'' texttyp Söderköping: hs BCGKQ, hs B 82 i Kungl. Bibi.," texttyp Uppsala: hs DELMNO, hs B 127 a i Kungl. Bibl.,"‘ texttyp Västerås: hs S, nr 46 m.fl.^' Själva grupperingen torde vara riktig och ofrånkomlig. Den bygger i stor utsträckning på material i Schlyters textkritiska utgåva och på sammanställningar, som ha gjorts i hans inledning. Beckman har på många punkter kompletterat Schlyters beskrivningar, särskilt i ortografiskt och språkligt avseende. Däremot kan det vara tvivelaktigt, om de etiketter, som Beckman har åsatt sina »texttyper», i allo äro riktiga. Det är vidare att märka, att de fyra texttyperna äro mycket olikartade inbördes. Endast för den första är prototypen bevarad (hs A), under det att den för de tre andra är förlorad; gemenskapen i ursprung blir därför här något mindre påtaglig. Texttyperna Stockholm och Västerås äro mycket små —allra helst ** N. Beckman, Studier i outgivna fornsvenska handskrifter (1917), s. 17 f. (§ 5 och 6), 240 f. (§41), En nyfunnen handskrift av Stadslagen (i: Göteborgs Högskolas årsskrift 39, 1933), s. 75 f. Hit hör också början av hs L (»Arboga lagbok»): Kyrkobalken och Kg 1 —12. Detta är direkt avskrivet efter hs A, sålunda i Stockholm (jse vidare nedan s. XXXII f.). Denna handskrift var icke känd, då Schlyter ( 1 865 ) gav ut MESt. Den omtalas i inledningen till hans utgåva av »Konung Christoffers Landslag», s. cx. Om Uppsala stads exemplar av Stadslagen meddelar V. Gödel (Sveriges medeltidslitteratur, 1916, s. 192), att (enligt riksregistraturet) den 3 dec. 1613 avgick brev till borgmästare och råd i Uppsala med befallning att låta Jonas Bureus vid anfordran få låna magistratens exemplar av Stadslagen, för den förestående utgivningen av lagen. Troligt är, tillägger Gödel, att även till andra städer dylika befallningar ha utgått. »En gammal skriven lagbok» fanns enligt rådhusinventariet ännu är 1652; möjligen har den gatt förlorad i den stora branden är 1702 (Beckman 1917, s. 21). Härtill kommer det lilla fragmentet hs F (=AM Add. fol. 17 i Köpenhamn); det består av endast 2 pergamentsblad och innehåller första delen av balken »Dräpamäl med våda» (D II 1—13). Det har tillhört en tydligen gammal 1300-talshandskrift — den enda handskrift av MESt, som använder bokstaven /> i stället för det ymgre th och db —, men är tyvärr sä obetydligt, att det ej med säkerhet kan placeras inom ovanstående grupper.
XIX om man tager i betraktande, att alla handskrifterna i den förra gruppen gå tillbaka på hs A. Denna består sålunda egentligen av en enda handskrift (hs A) jämte avskrifter därav: hs HIP(L), nr 41. De båda andra texttyperna (Söderköping och Uppsala) äro däremot stora och komplicerade, i all synnerhet som man här måste räkna med förlorade mellanled. De bestå av ett antal handskrifter med i vissa avseenden likartad textform, men utan tydligt filiationsförhållande inbördes; här är just den allmänna termen »texttyp» berättigad. Som den mest imponerande, den mest auktoritativa av alla MESt:s handskrifter framträder utan all tvekan hs A, »Stockholms lagbok». Den har tillhört Stockholms rådstugurätt, och för Stockholm var ju lagen i första hand skriven. Den har legat till grund för den första tryckta editionen av Stadslagen 1617—18, liksom också för Schlyters textutgåva år 1 865.^^" Det har legat nära till hands att med denna prakthandskrift förbinda föreställningen om hög ålder. Original kan den visserligen icke vara, men den bör rimligtvis ligga originalet nära i tiden. Tyvärr är handskriften icke exakt daterad; det finns ingen anteckning omskrivare eller tid. Den är skriven av en skicklig yrkesman, utan tvivel efter beställning av staden och på dess bekostnad. Just sådana präntade prakthandskrifter äro ofta svåra att säkert tidsbestämma. Den präntade stilen höll sig relativt oförändrad genom långa tider, och den kunde imiteras av kunniga yrkesskrivare, som fingo ett sådant uppdrag. Stadslagen upptager i handskriften 98 blad; den föregås av Upplandslagens Kyrkobalk på 16 blad och efterföljes av ett senare skrivet alfabetiskt sakregister på 5 blad. »Åt handskriftens utsmyckning har ägnats en icke ringa omsorg. Första flocken i varje balk utmärkes av en målad begynnelsebokstav av i allmänhet halva sidans höjd eller mera, de följande flockarna med omväxlande röda och blå initialer av mindre storlek. Förteckningen över flockarna i balkens början visar samma anordning; flockarnas ordningsnummer äro skrivna med röda romerska siffror. Mångenstädes har utrymme lämnats öppet för rubriker, utan att dessa ifyllts . . . Över huvud taget ha åtskilliga händer under århundradenas lopp satt märken i handskriften, som bär vittne om att ha varit flitigt i bruk. De i Om den .iv arkivarien Jonas Bureus ombesörjda utgåvan av MESt se C. J. Stable i ANF 69 (1954), s. 100 f.
XX brädden tillagda anmärkningarna om textens innehåll härröra mestadels från 1500-talet, till någon del från 1400-talet . . . Allt som allt bär denna stockholmska huvudhandskrift en livets prägel. Först efter stadslagens tryckning på Gustav II Adolfs tid fick den en rent historisk karaktär» (N. Ahnlund). Sin uppfattning om handskriftens tillkomsttiduttrycker Schlyter på följande sätt: »skrifven i senare hälften af 14:de århundradet . . . Det är icke sjelfva originalhandskriften af Stadslagen, fastän det är den äldsta kända handskrift af denna lag, somnu finnes i behåll»; i annat sammanhang (s. Ixviii) talar han om »den tid, då denne codex —tilläfventyrs omkring 20 år efter 13 57 —blef skrifven». Den är sålunda enligt Schlyter i varje fall äldre än Söderköpings lagbok (hs B) från 1387. Och han tillägger (s. Ixx): »Då nu stilen i den äldste i behåll varande, för Stockholm skrifne codex af denna lag synes visa att denne codex ej kan vara skrifven strax efter det att lagboken hade blifvit utarbetad, eller nära medlet af 14:de århundradet, så måste man antaga att för Stockholms räkning varit skrifven en äldre numera förlorad originalhandskrift, innan denne prydlige codex blifvit skrifven.» Schlyters datering har på hans auktoritet utan närmare prövning upprepats av dem, som senare ha uttalat sig omhandskriftens ålder: Ad. Noreen, R. Geete, K. G. Westman, B. Hesselman, N. Beckman m.fl., senast av Nils Ahnlund i inledningen till den fotografiska utgåvan av handskriften (1944): »senare delen av 1300-talet (efter 13 57)», »med en klar och vacker senare 1300-talsstil».^'^ En avvikande mening i åldersfrågan har emellertid uttalats av en fackman i svensk paleografi, rektor Sam Jansson, i arbetet »Svensk paleografi» (i: Nordisk kultur, Bd 28 A, 1943).^’ Jansson framställer hs A av MESt (»Stockholms stadslag») som huvudrepresentanten för präntad bokskrift under 1400-talets senare hälft, sålunda ett helt århundrade senare än Schlyter. Han ger en utförlig beskrivning av handskriftens bokstavsformer (s. 122 f.). Det finns knappast något absolut säkert dateringsmedel, men sammanlagt peka ett flertal typer mot en relativt sen tid, d.v.s. 1400-tal: de båda il-typerna, den s.k. runda r-typen, som nu är vigglikt bruten. Jfr också C. I. Stähle, Studier över de svenska ortnamnen på -inge (1946), s. 43 8 och Kungl. Bibliotekets utställningskatalog »Illuminated Manuscripts» ( 1963), s. 20: »c. 1360». Jfr också Sam Jansson i S. Dahl, Bibliotekshandbok 1: 1 ( 1924), s. 117 (»Stockholms stads lagbok fran 1400-talets slut»).
XXI A-typen med sin vågräta slutstapel, A-typen, framför allt alla ovaler (o, b, g, d), som ha blivit brutna, med vågrät bas och lodräta väggar. Längre torde man f.n. icke kunna komma, men det är icke omöjligt, att en noggrann, men tidsödande konfrontation med annat material skulle kunna ge en säkrare uppfattning. Det fanns i varje tidsrumett rikt förråd av stilar och alfabet att välja emellan för en skrivare och hans uppdragsgivare, och det är därför, såsom Jansson framhåller (s. 126), »ytterligt svårt att ens på ett ungefär bestämma en handskrifts ålder endast med ledning av stilen».^'’ Det försiggick dock en långsamglidning mot mer brutna, kantiga bokstavsformer med raka huvudstaplar; den kan ganska bra illustreras genom en jämförelse mellan hs A (Stockholms lagbok) och hs B (Söderköpings lagbok) av MESt, där den senare, som är skriven år 13 87, avgjort gör ett ålderdomligare intryck än den förra. Det finns andra tecken, som tala för att Sam Janssons sena datering i huvudsak torde vara riktig. De båda flockarna Kg 26 och E 27, som återgå på den stadga »mot flock och samling», som konung Erik Magnusson och riksrådet utfärdade i Stockholm den 25 nov. 13 57, ha icke tillhört Stadslagens ursprungliga text. Flertalet handskrifter, däribland 4 av de äldsta (hs BDE, hs B 127 a), sakna nämligen denna stadga, och några (bl.a. hs C) ha infogat den på andra ställen i texten.^* I sitt ursprungliga skick har lagen varit utan detta tillägg, därom kan icke råda något tvivel. MESt har troligen förelegat utarbetad år 13 57, och flera avskrifter ha sannolikt blivit gjorda, delvis efter det i Stockholm befintliga huvudexemplaret, delvis efter redan gjorda avskrifter, sålunda sekundära. I hs A äro de emellertid inskrivna i omedelbar följd med det föregående och av samme skrivare, därtill upptagna i registren till de båda balkarna, sålunda helt inordnade i lagen. Om hs Ahade kommit till redan under senare delen av 1300-talet (före hs B, såsom Schlyter menar) och då varit Stockholms stads lagbok, skulle man ha väntat en allmännare förekomst i handskrifterna av de båda tilläggen Kg 26 och E 27. Att dessa ha blivit införda på sina nuvarande platser i den normgivande lagboken för Stockholms stad Ett liknande fall utgör huvudhandskriften av MEL (hs AM 51 4:o, Schlyters hs A), som enligt Schlyter (Ad. Noreen, N. Beckman m.fl.) är skriven omkring 13 50, enligt Kr. Kälund »c. 1400, muligvis fra slutn. af 14. ärh.» Samma intryck ger en jämförelse med en annan daterad handskrift, Holm. B 107, innehållande Magnus Erikssons Landslag och skriven i Växjö är 13 88. Schlyter i Inledning till Magnus Erikssons Stadslag, s. Ixviii med not 1.
XXII först vid en senare avskrivning, förefaller då sannolikare; dateringen av hs A bör m.a.o. förskjutas framåt i tiden. Ingen anteckning finns i hs A från 1300-talet; däremot många som kunna hänföras till 1400-talet och i all synnerhet till 1500-talet. En ändring av mycket betydelsefull innebörd föreligger i början av Högmålsbalken. En kvinna, som har begått svåra brott: mord, barnamord eller tvegifte, skall enligt texten i hs A brännas (H 1—3). Så gott som alla andra medeltida handskrifter ha i stället: stenas.^®* Detta stämmer med MEL, som här är källan och har »stenas» i alla tre fallen. KrL har infört »brännas» somstraff för mord och barnamord, och »sättas kvick i jord» för tvegifte. Det är uppenbart, att »stenas» i MESt är det ursprungliga straffet, och att »brännas» i hs A innebär en ändring. En absolut säker terminus ante quern för hs A föreligger i början av Konungsbalken, där med anledning av riksrådets beslut år 1471 efter slaget på Brunkeberg ett blad i Stockholms lagbok har blivit borttaget och ett annat blad med ny text insatt i dess ställe (fol. 19). Den gamla stilen är med stor skicklighet imiterad, dock alldeles uppenbart av en annan skrivare. Så kort tid förut skriven, som Janssons datering förutsätter, har boken dock knappast då varit. Slutsatsen måste sålunda bli, att varken Schlyters tidiga datering till senare hälften av 1300-talet eller Sam Janssons sena till ett århundrade därefter, 1400-talets senare hälft, kan vara riktig. Det sannolika bör vara någonstädes mellan dessa båda yttersta gränser, sålunda snarast 1400-talets förra hälft. Ortografi och språk i hs Aha flera jämförelsevis sena drag. Skrivaren använder aldrig bokstaven />, utan i dess ställe konsekvent th och dh. p är dock i regelbundet bruk i äldre handskrifter av MEL, liksomi det gamla fragmentet F av MESt (se ovan s. XVIII not 13). Hs A av MESt är enligt Ad. Noreen (Altschwedische Grammatik § 260) den äldsta handskrift, där t- och th- i uddljudsställning i stor utsträckning förväxlas och där man sålunda måste förutsätta samHs C har »brännas» i H 1 och H 2, men »stenas» i H 3. Hs B 127 a har »brännas» skrivet på radering i H 1, »stenas» i H 2 och H 3. För trolldom (H 4) skulle kvinna »brännas» enligt flertalet handskrifter av MESt, icke blott hs A, utan även hs BCKQ, hs D (ändrat från »stenas») och hs B 127 a; hs ELMNO ha: »stenas», liksom MEL. Men redan Bj 38: 1 har »brännas i bål» som straff för förgörning, och det är säkerligen därifrån, som detta straff från början har tagits upp i MESt. Det är häxornas hemska öde, som här börjar skymta i lagtexterna.
XXIII manfall av de båda ljuden."^ I anmärkningsvärd motsats härtill uppehälles skillnaden väl i andra handskrifter av MESt, särskilt i hs B och hs Men framför allt: hs A är tydligt sekundär, och andra handskrifter erbjuder ofta en ursprungligare och bättre text. Det är därför klart, att hs A, som Schlyter har valt till sin textkodex, icke ger den bästa bilden av textens ursprungliga lydelse. När man vill vinna klarhet över lagtextens äldsta form, måste man till en början bortse från de många fall, där hs A(HI) står ensam. På många ställen har också Schlyter fört in läsarter från andra handskrifter i sin text, och detta har utan tvivel varit berättigat. Vidare är det påfallande, att så få av de medeltida handskrifterna av MESt stå i tydligt filiationsförhållande till hs A, omdenna verkligen skulle ha varit Stockholms lagbok sä tidigt, som Schlyters datering innebär; de äldsta av dessa avskrifter (hs H och I) härröra enligt hans i detta fall säkerligen riktiga bedömning från mitten av 1400-talet. Schlyter har emellertid också iakttagit (Inledning, s. x), att hs A har varit förlaga för hs L (»Arboga lagbok») i Kyrkobalken och början av Konungsbalken (t.o.m. Kg 12). Detta har sedermera bekräftats genomSamHennings noggranna undersökningar (Skrivarformer och Vadstenaspråk i Siaelinna Thrpst, 1960, s. 12 f.). Enligt Henning är hs L skriven före mitten av 1400-talet; den bör föras »åtminstone till förra hälften av 1440-talet». Detta skulle då vara det första säkra spår, som vi ha av hs A. Dess tillkomst måste då ligga före denna tidpunkt, och den kan omöjligen vara fullt så sen, som Sam Janssons datering förutsätter. I detta sammanhang bör också nämnas, att hs L är en av de få medeltida handskrifter av MESt, somha de båda flockarna Kg 26 och E 27 införda på samma plats som i hs A. Tydligen har Stockholms lagbok härvid varit en förebild för Arboga."■ Åtskilliga omständigheter tala sålunda för en datering av hs A till förra hälften av 1400-talet. Därav följer givetvis, att den icke har varit Stockholms äldsta lagbok. Staden måste tidigare ha ägt en •' Hs A har skriftformen thal^h talg Km 3 pr (hs BCK—DNO—hs B 127 a tal^b). Om språkformen i hs A se ytterligare O. F. Hultman, Hälsingelagen ( 1908), s. 332, Efterlämnade skrifter I (1931), s. 27 f.; N. Beckman, Studier i outgivna fsv. handskrifter (1917), s. 121 f. Om ett möjligt samband mellan stadgandet i R 12:4, som endast finns i hs A, och Stockholms privilegier den 1 maj 1436 se s. 198 (not 85). 21a
XXIV lagbok, ett exemplar av MESt. Man kan då tänka sig flera förhållanden, som kunna ha föranlett tillkomsten av hs A. Stadens äldsta lagbok kan ha blivit utsliten eller skadad, eller den kan ha förefallit alltför enkel och anspråkslös, och staden har med anledning därav velat kosta på sig en ny bok, dyrbarare och praktfullare än den gamla. Tänkbart är också, att stadens lagbok har gått förlorad genom någon brand, t.ex. år 1407, då enligt anteckning i Arvid Trolles lagbok »hela staden Stockholm brändes ned», eller år 1419, då stadens privilegier och de äldre stadsböckerna gingo förlorade."' Sannolikt ha lagbok och privilegier enligt föreskrift förvarats tillsammans i stadens kista. I så fall vore det väl troligt, att man som förlaga för den nya lagbok, som man omedelbart måste anskaffa, har valt en handskrift, som har funnits tillgänglig i staden; det har sannolikt funnits flera sådana att välja emellan. Samtidigt har man då infört de båda tilläggen Kg 26 och E 27 och gjort andra smärre ändringar och omformuleringar i lagbokens text. På så sätt skulle man kunna förklara, att hs Arepresenterar en egen tradition i textens form (»texttyp Stockholm» enligt Beckman), tydligt skild från övriga äldre handskrifter. Boken är som sagt skriven på beställning, på direkt uppdrag till en för ändamålet anställd skrivare. Vi ha en vägledande och jämförbar uppgift i en handskrift av MEL från år 145 9 (Schlyter nr 42): den tog för skrivaren två månader på sex dagar när. Arbetet med hs Abör ha varit betydligt mera krävande, icke minst på grund av de rikt utsirade initialerna vid början av varje balk; dessa ha förmodligen utförts av en särskild fackman. Kanske bör man räkna med den dubbla tiden som rimlig och sannolik. Den vackra handskriften är bunden i mörkt skinnband med silverknäppen, från år 1592. Den har som nämnt tillhört Stockholms Rådhusarkiv och överlämnades till Kungl. Biblioteket enligt en magistratens skrivelse den 21 juli 1865. Hs B börjar med följande rubrik: Her byrias siifbcrköpiiiigs laghboch, vilket visar, att rådet i Söderköping har låtit göra denna avskrift för stadens räkning. I slutet (s. 126) finns följande anteckning av skrivaren: »Completus est liber iste sub manu konradis scriptoris. Anno ab incarnatione domini M.CCC.LXXX septimo» = 13 87]. Med mindre stil är tillagt: »cirea Michaelis» [omkring N. Ahnlund, Stockholms historia före Gustav Vasa (1953), s. 23 7; Senptores Rerum Suecicarum 1:1 ( 1 8 1 8 ) , s. 23 3. [
XXV 30 sept.]. Dateringen är sålunda synnerligen noggrann. Tyvärr finns ingen uppgift om var hs B är skriven. Sannolikt har det dock varit i Stockholm. Rådet i Söderköping har funnit det nödvändigt att anskaffa en avskrift av den nya allmänna stadslagen i stället för stadens föråldrade rättsbok, den gamla »Söderköpingsrätten», och det torde då ha varit självklart, för att icke säga ofrånkomligt, att man vände sig till Stockholmoch utverkade tillstånd att genom skrivaren Konrad kopiera dess lagbok. Det är anmärkningsvärt, att man i början av boken genom rubriken utan vidare kallar denna avskrift för »Söderköpings lagbok». Det var utan tvivel en tradition, som man därvid anknöt till: den nya lagen, som man nu — sannolikt genom något kungligt privilegium —hade fått tillåtelse att följa, ersatte stadens gamla lagbok."^ Det bör anmärkas, att hs B icke innehåller Kg 26 och E 27, som grunda sig på konung Erik Magnussons stadga år 13 57; de ha uppenbarligen icke funnits i förlagan. Däremot har flocken B 23 om Stockholms broar följt med och icke uteslutits, fastän staden Söderköping knappast hade något intresse av detta stadgande. Detsamma gäller om den speciellt stockholmska flocken R 12. I Km 30:2 har hs B (liksom de närstående hs CKQ): »En av konungens råd skall komma till Stockholm». Detta är säkerligen ursprunglig text (i hs A m.fl. ändrat till: »till staden»). »Därav kan slutas», anmärker Beckman (Studier, 1917, s. 195), »att det exemplar, från vilket Cod. Söderköping, troligen på rätt nära håll, härstammar, närmast varit avsett för Stockholm». Det är visserligen högst naturligt och sannolikt, att förlagan har varit avsedd för Stockholm, men det är värdefullt att på detta sätt få det bekräftat. Det leder också omedelbart till slutsatsen, att förlagan för »Söderköpings lagbok» måste ha varit en äldre, sedermera förkommen lagbok för Stockholm. Av E 19 finnas endast de två första raderna (fol. 46 v): Nu kan bonde ratha hustru sinne ofharthelica swa at hon faar dööt aff moot hans ivilia. Därefter ha 9 rader (ungefär V.i sida) lämnats tomma Denna äldre Söderköpings rätt är, mycket fragmentariskt, känd genom de excerpter, som joh. Bureus har gjort i sin ordbokssamling (hs Fa 13 i Kungl. Bibi.); de ha hämtats från en handskrift, som har daterats till omkring 13 50. Själva texten torde vara omkring ett halvt århundrade äldre, sålunda från omkring 1300. Se härom G. E. Klemming i Vittcrhets Akademiens Handlingar Bd 2 5 ( 1867), s. 261 C. J. Schlyter i Inledningen till utgavan av MESt (Sveriges Gamla Eagar Bd 11), s. Ixiv f.; K. G. Ljunggren och S. Ljung i Söderköpings historia 1 (1949), s. 3 33 f.
XXVI (överst på fol. 48 r) för inskrivning av ny text. Detta måste tolkas så, att förlagan här har varit ofullständig. Ett mindre pergamentsblad (fol. 47) har senare infogats i boken, där en skrivare från senare tid (1400-t.) har gjort en avskrift av stadgandet. Handskriften är så gott som fullständigt bevarad. Den består av 68 pergamentsblad i litet folioformat. Mellan fol. 34 och fol. 3 5 ha dock två blad blivit utskurna, varigenomslutet av Kmoch större delen av Sk ha gått förlorade. Handskriften är omsorgsfullt och jämnt skriven. Dock förekomma rätt många skrivfel och överhoppningar av ord och uttryck i texten; någon noggrann kollationering med förlagan har tydligen icke skett. Handskriftens ortografi är ganska oregelbunden, även i fråga om vanliga ord och inom samma textstycke. Detta kan bero på att skrivaren vacklar mellan sina egna, tidigare inlärda skrivvanor och förlagans språkformer. Bokstaven /' förekommer någon enstaka gång: Kg 14 sfapoiotn. Hs B är i synnerligen gott skick bevarad. Den kunde mycket väl av Schlyter ha lagts till grund för hans textutgåva; det hade sannolikt givit honomen enklare och mindre besvärlig handskriftsapparat, i varje fall en ursprungligare text. Avgörande för Schlyter har tydligen varit den allmänna (men oriktiga) föreställningen, att »Stockholms lagbok» (hs A) bör vara den äldsta, och hans därmed sammanhängande, men icke på säkra grunder byggande datering av denna. Beckman har utan närmare prövning godtagit Schlyters datering av hs A såsom äldre än hs B, liksomockså senare Ahnlund. Beckman gör emellertid i detta sammanhang följande riktiga och intressanta anmärkning (Studier, 1917, s. 195): »Ganska visst synes mig, att om Schlyter velat i främsta rummet tillgodose de språkliga intressena, så hade hans val icke kommit att falla på Stockholms rådhusrätts exemplar [d.v.s. hs A], utan snarare på vår handskrift [d.v.s. hs B], somåtminstone företer en del ålderdomligheter, vilka i Schlyters textkodex redan uppgivits.» Den annars så kritiske och kringsynte Beckman har uppenbarligen icke kunnat frigöra sig från Schlyters dateringar och draga de avgörande slutsatserna för textens historia. Handskriften har en del ålderdomliga former, såsom nom. sg. m. best. stadhreii staden Kg 9, 12 pr, 15: 7, 8, 16: 2—3, Ä 15, gestrcti gästen Kg 20: 1, B 11,13 (2 ggr), 22: 11, hestreu hästen B 18: 2, 20 pr, pantren, Ä 17: 1. Att flera av dessa också förekomma i hs
XXVII CGKQ, visar, att de härstamma från den gemensamma förlagan. Hs Ahar stadhen, gästen, hästen, panten. Likaså n. pl. fyughiir käxe fyra brandhakar B 22: 10 (hs BCK och D), hs A har fyra-, fiiighiir (ii/tne) G 2 pr (hs CGKQ ha fyra), -r saknas vanligen efter u och o, t.ex. pl. gatu, uiku, gipto, quinno, någon gång också efter a i presensformer, t.ex. tala Kg 12 pr. Vanligen til{till), men även tell förekommer (Kg 11, 12). —Skillnaden mellan tb och t uppehålles väl {nidher thrykkia, til threskiptis, til thriggia marka Kg 15, thienar Kg 19, tbryzskas Kg 20: 9 o.s.v.), i motsats till hs A, som har sammanfall i stor utsträckning {nidber trykkia, til treskiptis, til triggia marka, tiänar, trydzskas) r' Ett yngre språkdrag i hs B är däremot, att gb har fått ersätta äldre k i trycksvaga ord och stavelser, t.ex. tagba (täml. regelbundet), nogbor, nogbot, olofligha, lastligba, aff fategbnm mannum Kg 19: 1, fatögber Km 33: 3; hs A har i sådana ord i regel k. Sannolikt härstamma skrivningarna med gb i hs B från förlagan. Dock har hs B (liksom övriga äldre handskrifter av MESt) namnformen Swerike Kg 15:7. Hs B har regelbundet formen sakt {som för är sakt o.dyl.); hs A lika regelbundet sagbt. Den latiniserande participkonstruktionen Tbet är siva vndirstandande »Det är så att förstå» är 2 ggr utbytt mot infinitiv Tbet är sua vndirstanda B 22 och Km 14, och den har en gång utelämnats (den kvarstår 1 g., G 18: 1). Likaså utelämnas (i hela handskriftsgruppen BCKQ) uttrycket Framledbis märkiande »vidare är att märka» B 22: 8, Km20: 1, 34: 5 (hs B är här defekt); men det finns kvar Kg 20: 13,B 22: 6, SI 1: 1,21: 1 och Tj 19: 1. Hs B känner icke till ordet ämbite i betydelsen ’hantverk, yrke’. Kg 21 lyder: Ängin gernings man ma flere banda gerninga (hs A: ^ämbete) vppe balda än eena . . . vtan bwar läti sik nögbia aat sinne ba)ida gerning (hs A: at sino ämbete) . . . I sama lagbiim varin gerningis manna konur (hs A: embetzmanna koniir). Övriga handskrifter i textgruppen (hs CGKQ) överensstämma med hs B. Hs B har i Kg 5 den äldre ordföljden VZ/Z örtogber oc XIII marker (likaså hs CK); hs A den yngre XIII marker ok atta örtogber. Se vidare Schlyters Inledning s. iii; N. Beckman (1917) s. 124, 199; Ad. Noreen, Altschwedische Grammatik ( 1904), s. 202; C. 1. Ståhle, Studier över de svenska ortnamnen på -inge (1946), s. 4.^8 f.
XXVIII Handskriften är bunden i ett medeltida rött skinnband, tämligen slitet. I bakre pärmen av hs B är en krampa inslagen, som utan tvivel har varit fastlåst vid en hylla eller ett bord. Hs B har tillhört Söderköpings Rådhusarkiv, varifrån den överlämnades till Kungl. Biblioteket den 15/2 1866.“*’ Om de övriga handskrifterna i »textgrupp Söderköping» bör följande meddelas: Hs C (=B 127 i Kungl. Bibi.) innehåller liksom hs B endast MESt, icke därjämte någon kyrkobalk, icke heller MEL. Den överensstämmer ganska nära med hs B, men är dock icke direkt avskriven av denna. Den är enligt Schlyter »skrifven i slutet af 14:de århundradet», vilket torde vara riktigt, med en jämn och tränad handstil. Den är också väl bevarad, utan några luckor eller andra defekter. Liksom hs B saknar den Kg 26. Stadgandet mot »flock och samling» (E 27 i hs A) saknas vid slutet av Edsöresbalken, men finns i stället infört vid slutet av Högmålsbalken (som H 12, även upptaget på balkens tabula), i omedelbar följd med det föregående och av samme skrivare. Anordningen kan bero på praktiska skäl: det fanns här lagom utrymme (fol. 60 v), vilket icke var fallet vid slutet av Edsöresbalken, där en sida just var fullskriven. Men det kan också ha berott på sakliga överväganden: stadgandet har till sitt innehåll förefallit bäst höra samman med de svåra brotten i Högmålsbalken. H 12 i hs C börjar: Then man som gör flok ok samning . . .; de inledande orden saknas sålunda. —Liksom hs B innehåller hs C flocken B 23 ommälarstädernas byggnadsskyldighet vid Norrbro. Flocken E 19 är i sin helhet av samme skrivare införd på sin rätta plats och i omedelbar följd med det föregående. Det måste ha förhållit sig på samma sätt redan i handskriftens förlaga. Anmärkningsvärt är slutligen, att hs C har infört straffet »brännas» för kvinna i H 1 och H 2 (däremot icke i H 3). Handskriften har tillhört biskopen i Åbo Michael Agricola, Finlands reformator (d. 1 5 57), köpt av honom 1 540 »a quodam mercatore dicto Michil Paliaspä». Den har därför av Nat. Beckman blivit kallad »Codex Agricola»."' Hs G (=B 50 i Uppsala Univ.bibl.) innehåller både MEL och MESt, av den senare dock endast ett större fragment: de fyra första ■'* Om hs B se ytterligare N. Beckman, Studier i outgivna fsv. handskrifter (1917), s. 194 f., S. Ljung, Söderköpings historia Bd 1 (1949), s. 109 f. Om hs C se ytterligare N. Beckman a.a. (1917), s. 182 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=