Magnus Erikssons stadslag 50 26. »Och till hälften av allt, vunnet och ovunnet, i penningar och lösören», fsv. ok alz halffs unnet ok ouunct, i piiiiin^oni ok lösöroni. MEL har i stället; »och till var tredje penning som I ägcn eller kunnen komma att äga i lösöre». Hustruns giftorätt i boet är sålunda enligt Landslagen V;!, enligt Stadslagen '/-j. Sä redan enligt B). Denna olikhet mellan land och stad kvarstod som bekant i 1734 års lag, men den hade där anknutits till ståndsindelningen: G 10; 2 »Efter landsrätt giftes frälseman och bonde til twå delar, och hustrun til tridiung i alla lösören, som the ä landet och i staden äga, eller äga fa»; och G 10; 5 »Efter stadsrätt äger Borgare, och Ofrälseman som i staden bor, giftorätt til hälften i arf och aflinge jord och hus i staden, så ock i alla lösören å landet och i staden.» Denna olikhet mellan stad och land upphävdes först genom Kungl. förordning den 19/5 1845, där det stadgas, att »man och hustru hava giftorätt till hälften vardera i boet». 27. Orden »Och vad det är . . . efter landslagen» måste betraktas som ett parentetiskt inskott i giftermålsformeln, och det har sålunda icke uttalats av giftomannen. 1 handskriftsgruppen DE—LMNO ha dessa ord fatt sin plats efter välsignelsen, som ett tillägg efteråt. Detta är också det naturliga. Sannolikt ha de från början tillfogats i marginalen, varefter de vid avskrivning inskjutits på olika ställen i texten. Egendom på landet skall skiftas efter landslagen, d.v.s. hustrun har där »var tredje penning». — Giftermälsformeln i MEL och MESt går tillbaka pä UL. För kommentaren av dess äldre lydelse se »Magnus Erikssons landslag» ( 1962), s. 50 (not 21) och Lizzie Carlsson a.a. s. 163 f. Hon påpekar överensstämmelsen mellan giftermälsformeln i UL och det s.k. Riga-fragmentet av Visby stadsrätt (före Visby Stadslag). Enligt hennes åsikt ga bade \'isby-rätten och Upplandslagen pä denna punkt tillbaka pä kontinentala källor. UL;s giftermälsformel kan ha formulerats av Andreas And. Se härom E. Wessén, Svenskt lagspråk ( 1965), s. 69. —Giftermälsformeln (ursprungligen i UL) är avfattad i ett traditionellt formspråk. Man kan jämföra med den rätt likartat uppbyggda formeln för ättledning i den norska Landslagen (NGL 2, s. 85, jfr också den norska Stadslagen ib. s. 234); l>d ;:kijl sd imcla, er maun Ek penna mann til fear pess er ek get honum, til giahls ok til giafar, til sess ok til sortis, ok fil alls pess réttar, er logbok i dttar ok .vttleibingr d at hafa at lagutn. 28. »Han har förverkat åttio marker» och skall fly frän staden; Enligt Landslagen var ran av annans fästekvinna edsöresbrott; »han har brutit edsöret. Dä skall hans bo skiftas.» Det straffades med förlust av all lösegendom och fredlöshet. 29. »Rätt målsägande» är fästmannen, såsom uttryckligen säges i MEL; salunda icke giftomannen. 3 0. »Nu förmår han ej gälda böter», fsv. Nw orkar han eig hotum. Den väntade eftersatsen saknas; den skulle ha meddelat det straff, som skulle inträda, om den skyldige icke förmådde gälda honom ädömda böter (i detta fall 80 marker). Sådant s.k. förvandlingsstraff omtalas flera gånger i MESt t se Kg 10; 1 med not 34, G 2; 6 m.fl.). 1 manga fall har emellertid förvandlingsstraffet icke varit bestämt vid lagtextens utarbetande, utan av någon anledning blivit ställt på framtiden. I sådana fall har lagtexten avbrutits efter försatsen »Nu förmår han ej gälda böter» (eller; »Förmår han ej gälda böter»); nagon fortsättning har aldrig kommit till stånd. Utom G 5 gäller detta i följande fall; Sk 10, E 20; 3, 24 (hs A), H 8; 1 (hs A), D I 2; 1 (hs A), D II 2; 1, 3 pr (hs A), 4, 10, 14; 1, S I 14, 16; 1, 21 pr, S II 6; 2, 8, Tj 1; 2, 20; 1. Hs A (jämte de av denna beroende hs HIP) och hs D återge bäst denna ursprungliga text, med en ofullbordad försats. Nagra gånger har en rad lämnats tom för att ge utrymme ät den bestämmelse, som här skulle
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=